reflexer från ett undervattensrev

Var dag i Tage Tolls vardag ser nästan exakt lika ut. Man kunde tro att de är kopior av varandra. På ytan alltså, men riktar man förstoringsglaset mot hans trötta anlete kan man bakom en och annan pormask ana ett annat liv, mera livfullt än det som ytan speglar. Tage Toll är alltså inte trött, bara slö och slapp och likgiltig. Det har han alltid varit, lätt deprimerad. Nej, inte deprimerad men lite reserverad, mentalt frånvarande, av dem som inte känner honom ansedd som smått kufisk, originell. Flegmatisk.

Det är ingenting kufiskt med Tage Toll men han är inte den han ser ut att vara – en halvfet pensionär som tappat livsgnistan. Som nu detta med Jung och de andra hjärnorna som trängs i hyllorna: Tage Toll är ingen bibliofil, än mindre någon kvasiintellektuell kultursnubbe med åsikter om skapandets predikant och samhällsutvecklingens snedvridning. Tage Toll är i själva verket ovanligt fri från åsikter om det mesta och hans kulturella kompetens inskränker sig till en nästan smärtfri förmåga att på uppmaning (ibland utan) räkna upp långa och meningslösa listor på schlagersångsvinnare i diverse mediokra tv-program, bilmärken på S och djurarter som dött ut de senaste fem åren i Amazondeltat. Någon ung och oerfaren psykolog skulle troligen rista beteckningen Aspergers syndrom i hans eventuella sjukjournal men det är otänkbart eftersom Tage Toll i det stora hela faktiskt är helt frisk, och dessutom skulle det vara en felbedömning i största allmänhet eftersom hans eventuella överdrivna fokusering på något speciellt fenomen inte tar sig några egentliga fysiska uttryck. En seg och nästan målmedveten passivitet är en bättre beskrivning av hans psyke än ord som ”överaktiv” och ”rastlös”.

När det gäller litteratur är han mera intresserad av satsbyggnad och stiltyper än av innehåll och intrig. Han läser visserligen bokens texter, men framförallt skannar hans hjärna sidans utseende och han har snabbt åsikter om vilka stilfonter som svarar mot innehållet och vilka som omedelbart borde bytas ut. I konstverk uppfattar han sällan motivet men uttrycker sig ändå mångordigt om tekniska brister och det som han anser saknas, vanligen originalitet.

Allt detta kan förefalla smått paradoxalt av en man som själv saknar profil och personlighet men på det här sättet gör han en dygd av nödvändigheten: Genom att framstå som en förståsigpåare rycker han åt sig några dyrbara sekunder i stridens hetta och kan retirera eller helt enkelt bara försvinna om situationen skulle eskalera. Tage Toll är livrädd för konfrontationer, de må sedan gälla vilka frågor eller vilket ämne som helst. Hans sociala inkompetens har ett direkt samband med denna besserwissermentalitet. Oförmågan att avläsa de sociala koderna står i ett slags märkligt motsatsförhållande till hans uppenbara briljans att finna rätt stiltyp till ett visst textinnehåll. Eller att snabbt och intuitivt avslöja uppenbara tekniska fel och brister i tavlor, klockor och andra för honom viktiga ting. Han har talang men saknar lidelse, som Rollo May i hyllan skulle uttrycka det.

Böckerna i bokhyllan är Tage Tolls sköld mot omvärlden och vardagen. Inför ett eventuellt hot om översvämning – tämligen osannolikt med tanke på att huset där han bor står på ett berg – bevarar han i källaren flera lådor fyllda med gamla och slitna böcker, perfekta för att täppa till rännilar och hagelstormar med. Tage Toll är inte sjukligt misstänksam men nog förutseende och han känner en viss tyst stolthet över sitt genomtänkta arrangemang, på en gång praktiskt och konstnärligt hållbart. Böckerna i sig är alltså viktiga, men ännu viktigare är de ord och meningar som radar upp sig mellan pärmarna. Tage Toll är nästintill besatt av meningar och ordkonstruktioner – kloka eller dumma, det spelar inte så stor roll. En magnetröntgen av hans hjärna skulle troligen avslöja en utbuktning i bakhuvudet där bokstäver står packade som sillar, och ett hav av nervsynapser som likt ett undervattensrev matar meningar i ett ständigt pågående kretslopp. Tage Tolls problem är att hela denna artrikedom bara är synlig på inre sidan – han är som ett akvarium där kroppen står i vägen för det liv som gnistrar och glimmar på andra sidan huden.

Tage Toll samlar på meningar och ord, hans anteckningsböcker är sprängfyllda med citat ur böcker, tidskrifter, forskningsrapporter, broschyrer och festskrifter, ibland även meningar uppsnappade ur tv-serier och radioskådespel anno dazumal. Framplockade och nerskrivna ett och ett påminner de på sin höjd om puzzelbitar som fallit ur sin burk – meningslösa och borttappade. Men det är som sagt inte motivet som Tage Toll är ute efter, eller ett specifikt sammanhang. Han finner en barnslig glädje i formuleringar som likt lösryckta akupunkturnålar kan kittla djupare i skikt i hjärnbarken. I lönndom kan han tänka på situationer där han kunde briljera med sina meningar, målar upp inre bilder där han stående på en enorm scen och ur hundra watts högtalare inför en andäktig publik mässar mänsklighetens kollektiva skuldbörda i ett poetiskt vågsvall som får lyssnarnas psykiska försvar att rämna. Stående till vristerna i tårflödet har han svårt att bemästra sin egen rörelse och han hatar sig själv i samma ögonblick som rösten brister och orden likt kastade sandkorn krusar vattenytan.

i högtidens kläm

Klockan 08.31 öppnar Tage Toll dörren till terrassen och hostar in försommarens pollenkorn i sin nattståndna lunga. Äppelträdets och körsbärsträdets blommor har under natten, som stora snöflingor, fallit över stenplattorna och bildar en tät matta av förgänglighet och för tidig död. Än är det långt till skördens och uppståndelsens frukter och Tage Toll känner en viss besvikelse över den naturens fyrverkeriföreställning som inleds med några hänförande ljuskaskader, övergår i ett antal magnifika blomregn för att sedan, blixtsnabbt och nästan abrupt, mörkna i stjärnfall och allt längre nätter. Sommaren klämmer in sig mellan vår och höst som när en skuggfigur smyger in genom bakdörren. Tyst och snabbt är tjuv och byte borta.

Sedan pensioneringen har Tage Tolls dagar sjunkit samman som vissna frökapslar. Med 40 finska stråltrådshits pulserande ur datorns externa högtalare i bakgrunden, står Tage Toll och betraktar den förbiglidande skönheten. Det slår honom att Granlunds målning och hans liv påminner om varandra – de är båda oavslutade. Så länge dagen rutades in av arbetstider – ofta även övertider – var tillvaron liksom fastspikad i timmar och minuter, dagen fick form och innehåll. Då fanns mycket arbete och lite tid, nu är bara tiden kvar. Mycket tid. Ingen tid. Otränad i daglig disciplin står Tage Toll, som Jungs arbetare i öknen, och skälver inför varje enskild arbetsuppgift, det må sedan vara diskning, ett tandläkarbesök, ett presentinköp, bilbesiktning (XLK-007) eller en konsert i Musikhuset. Hinder och väggar reser sig så fort hjärnan aktiveras, hotbilder drar som åskmoln över sommarhimlen, lommen skriar hotfullt från ödeskogens tjärn. I Tage Tolls tillvaro har tid och arbete varit synonyma, nu haltar dagen betänkligt. Klockan tickar, men tiden glider undan och av arbete inte ett spår. Med ett snett leende tänker han på Platon, filosofen, som likställde arbete med mänsklig förnedring. Tage Toll minns att han läst en gång hur allting i de primitiva kulturerna vävdes in i varandra, som en trasmatta utan mönster. Inte ens bonden hade ett yrke – han bara levde i harmoni med naturen och årstidsväxlingarna.

Metropolinvånaren Tage Toll är verkligen ingen bonde och han har svårt att leva i harmoni med årstiderna. Tidigare, under dagar och nätter, kunde han självklart känna vinterns frost i benen, vinden i ansiktet, värmen mot pannan. Ljus och mörker lindade sig runt han själ och skulle han inte ha varit så okunnig i religiösa spörsmål skulle han även ha satt ord på hur anden, ibland, liksom surfade på tidens våg.

Men Tage Toll är inte bara instängd i sin egen kropp, även hans hem är ett fängelse, om än glasomgärdat. Lutande mot terrassens plåtskyddade överkant tycker han sig höra röster, avlägsna, som närmar sig. Ivriga röster, högljudda röster, och gnisslande vagnar. Hästar gnäggar, lukten av spillning blandas med dofter av hö och svett. Vardagens sakta lunk har på några ögonblick bytts mot skratt och förväntan, kaxiga utrop och skälmska blickar. De kommer långt ifrån, de har vandrat i timmar och dagar. Inklämd mellan lågtidens monotona och självklara upprepningar slår hög-tiden sin vassa spets i de förbiglidande veckornas sköra ryggrad. Allting stannar upp, får form och gestalt, livet fångat i sin flykt blir tydligt och gripbart. Ögon möts och ord växlas, saker byter ägare. Luften surrar av tillrop, stön och skrik, kroppar skuffar till varandra, det är trångt och nära. På marknaden möts kvinna och man, barn och åldring, djur och odjur. Det här är livet i ett koncentrat, outspätt och ofördärvat, som det var tänkt.

Men så byts kroppar och muskler ut mot vattenkvarnar och väderkvarnar, männen blir kvar på torget medan kvinnorna drar in i husen, till kök och källare. Solur och timglas ger nu tiden en visuell gestalt, klockan spjälker upp dygnet i allt mindre bitar tills minuter och sekunder likt sand och skräp tränger in i tillvarons känsliga maskineri. Ånga och elektricitet skjuter hundradedelarna ut genom fönstret, krut och uran ger dem skjuts till stjärnhimlen. Till slut exploderar alltsammans i en gigantisk Big Bang och så är det bara att börja om från början igen.

Tänker Tage Toll. Han är inte dum, men inte heller särskilt intelligent. Hans hjärna är mindre än han tror, men i sitt nuvarande tillstånd räcker den gott och väl till för hans färska pensionärstillvaro. Från det dagliga och konkreta pappersarbetet som arbetsforskare på det statliga Socialverket har han, nästan omedvetet och framförallt för honom själv helt överraskande, börjat intressera sig för varför han egentligen arbetat i alla dessa år. I uppslagsverket läser han att ryskans robot betyder träl och ligger som grund för det ryska ordet för arbete. När han nu reflekterar över sina fyrtiofyra arbetsår i det statliga Verket ryser han sakta; slavgörat har varit en verklighet utan att han ens snuddat vid tanken förut. I själva verket har han alltid tyckt sig finna mål och mening i att fylla i formulär och blanketter, rapporter och utredningar. Visst, han har varit en kugge, men en viktig sådan. Kanske. Eller kanske inte. Nu blir han plötsligt väldigt osäker hur det ligger till med den saken.

Tage Toll lämnar terrassdörren öppen när han sakta vaggande återvänder till svalkan inomhus. Det molar i magtrakten och huvudet känns som bomull när han, stående vid sin lundiabokhylla, börjar tänka på livets Mening. Eller kanske det är Livets mening. Om dna-spiralen är kärnan i hela kroppskonstruktionen, tänker Tage Toll, så måste tecken, bokstäver och symboler, vara språkets byggstenar. På något sätt hör liv och arbete och språk ihop konstaterar Tage Toll storstilat för sig själv, men han har ingen aning om hur och varför och på vilket sätt. I sin vurm för de stora frågorna börjar han med att betrakta de små detaljerna, de är på något sätt mera hanterliga och konkreta.

Den närmaste halvtimmen kommer han att befinna sig på en främmande planet, kanske inte lycklig men ganska tillfreds med att han hittat ett utflyktsmål som håller honom borta från tankerymdens stora och skrämmande svarta hål.

 

under en dyster stjärna

Men först går Tage Toll till badrummet, tvättar händerna rena från sommar och solsken, lunkar via kylskåpet där han plockar ut en laktosbefriad yoghurtburk och sodavatten med hallonsmak för att sedan parkera sig vid det stora skrivbordet vars höjd inte kan justeras med en liten elmotor.

Till vänster om datorn ligger en hög böcker, alla med i princip samma innehåll – de handlar om tecken. Detta är Tage Tolls högtid denna tidiga försommarmorgon den fjärde juni, och i motsats till gårdagens tidiga kamelritt ska han nu ägna sig åt skrivandets masochistiskt njutningsfulla aktivitet. Tage Toll har nämligen under sina ensamma pensionärsdagar upptäckt någonting högst märkligt, för att inte säga rent av sensationellt: Det är inte tanken som föder ordet utan ordet som leder fram till tanken. Eller egentligen är det så här: När Tage Toll skriver ord formas de efterhand inte bara till långa meningar efter varandra – ibland helt meningslösa visserligen – men ibland påminner de om fönster man kan blicka igenom, eller stigar och gator som leder in i skogar eller storstäder eller till andra tider, andra platser. Det är en högst märklig transformation som Tage Toll inte blir riktigt klok på men den lockar och fascinerar hans solitära och tidvis digitalt ackompanjerade pensionärstillvaro. Men nu står internetradion på off, hissen i trapphuset gapar uttryckslöst i första våningen och naturen andas ut efter nattens spända förväntningar.

Under några korta sekunder sitter Tage Toll alldeles stilla, ungefär som när en höjdhoppare samlar sig framför ribban. Skrivbordets ordning är oantastlig, pennor och papper står och ligger i prydliga högar, rätlinjigt och stramt. Inte ett dammkorn i sikte, inte en tanke i hjärnan.

Klockan 10.14, precis när Tage Toll ska höja handen för att greppa pennan och skriva det första ordet, slår det honom att sängarna är obäddade i sovrummet. Hur kan han ha glömt det! Med en lätt suck och släpiga steg trampar han de sjutton stegen till dubbelsängen, lyfter och skakar påslakanen så långt armarna räcker till, viker och slätar, svänger dynorna och kastar till sist det stora sängtäcket över nattens drömmar som när en fiskare kastar sitt nät över ett fiskstim. Övning ger färdighet och efter trehundraåttisju försök kan Tage Toll känna en viss stolthet över precision och elegans i överdragshanteringen. Med en sista överslätande handrörelse på det indiskt inspirerade mönstret, och en liten justering av böckernas hög på hustruns nattduksbord, lämnar han sovrummet åt sitt öde. När han passerar Granlunds målning på golvet invid dörren imiterar han figurens hjälplösa grin som om han tittat sig själv i spegeln. I stället för att gå via köket till skrivbordet sker returfärden via vardagsrummet. Han klämmer sig fram mellan soffan och hyllan, noterar i vänstra ögonvrån foto- och resetidningarnas prydliga rad på tidskriftshyllan, kastar en blick på pianots svartvita tangenter, solbelysta, som likt en jättemun ler tillbaks mot honom, och tränger sig till sist mellan terrassdörren och fåtöljen in i det allra heligaste.

I en enda lång utandning sätter sig Tage Toll för andra gången denna dag vid skrivbordet. Klockan har nu tickat fram till 10.19 och Tage Toll känner en lätt irritation någonstans i sitt inre, svårt att veta var. För den som äger mycket tid är timmar och minuter dyrbara, sekunderna ovärderliga. Han öppnar yoghurtburken med ett raskt snitt och matar sedan munhålan med det laktosfria innehållet, sköljer ner alltsammans med tre långa klunkar av mineralvattenflaskans bubblande innehåll, skuffar undan stolen med knävecken, stiger upp och går till köket där han slänger den renslickade burken i facket för biologiskt nerbrytbart avfall, tar ett chokladkex ur skåpet med torrfoder, tassar till badrummet, klämmer lite antiseptiskt handgel på sina förut helt rena händer, och återvänder sedan nästan nöjd till skrivarvrån.

Tredje gången gillt? Innan Tage Toll greppar pennan öppnar han Carl G Liungmans 75-sidor stora bok Tecken som betyder. Det är någonting frestande mystiskt över innehållet, på en gång kryptiskt och hemligt men också nästan förståeligt. Tage Toll lägger pannan i djupa veck som om bokens tecken och symboler på det sättet lättare skulle fastna även i en liten hjärna. Men det är ju å andra sidan inte Tage Tolls primära problem – hans hjärna är stor även om den kanske inte innehåller så mycket. Om man förstår symbolerna och tecknen så fastnar kanske orden och meningarna bättre i tankens vindlingar, tänker Tage Toll positivt. Tänk positivt, sade redan hans mamma men Tage Toll föddes under en dyster stjärna, troligen slocknad, och har sedan barnsben dragits med leda och ett nästan lustfyllt lidande. Men i stunder av momentan lättnad, nästan på gränsen till lycka, kan han nyfiket betrakta världen och tillvaron genom ett ljusflödande nyckelhål. Den här gången sker det klockan 10.26. Tage Toll lystrar till: Om man under hieroglyfen som i det gamla Egypten betydde himmel, placerar symbolen för vatten på tvären så har man, simsalabim: regn! Sol associeras med gul färg, med guld, och befinner sig i centrum av vårt planetsystem men är också tecken för städer och andra centra på kartan. Att upprepa en symbol många gånger uttrycker kvalitet: Femstjärniga hotell är både bättre och dyrare än två-stjärniga.

Tage Toll glor gapande på bokens sidor, teckenfyllda, och märker först i sista ögonblicket en salivslinga som sakta glider ner för skäggstubben, den välansade. Med en snabb tungrörelse avvärjer han en presumtiv vattenbomb på bokens yta och rättar hastigt till sin hopsäckade kroppsställning. Rakryggad och fokuserad fortsätter han att bläddra genom sidorna när han plötsligt får syn på ett tecken som känns märkligt välbekant. Med bultande hjärta ser han tecknet för uttag för antenn. Det är ju näsan i Granlunds målning – två lodräta linjer som upptill riktar sig åt var sitt håll! Figurens näsa är alltså en symbol för någonting som kan kopplas med någonting som befinner sig långt borta – ljud, bilder, information. Tage Tolls andning blir plötsligt snabb och ytlig och han känner en lätt men angenäm yrsel, som när han druckit en snaps för mycket eller snurrat ett varv för länge i karusellen. Finns det andra dolda meningar i målningen, en målning som redan innehåller meningar som i sig verkar meningslösa? Är meningen med målningens mening att målningen ska kännas meningslös eller är själva upplevelsen av det menlösa ansiktet bara en förevändning och ett dolt budskap som skyler den egentliga avsikten, den verkliga meningen med motivet?

Tage Toll sväljer tungt och tyst som om han på en fotosafari kommit ett vilddjur på spåret. Några svettpärlor pressas fram på den polerade flinten och rullar ljudlöst ner för de brännheta tinningarna, som när vågen slår mot berget. Med en avvärjande rörelse torkar han fukten med högra handens utsida och går sedan raskt till sovrummet där han ställer sig och stirrar på målningen som fortfarande ligger på golvet. Öga för öga, tand för tand, men näsa för näsa? Varför finns det inte ett sånt uttryck, har luktsinnet en mindre betydelse i språkets vokabulär än syn och tal? Tage Toll tänker så det nästan knakar i de stela knäskålarna; näsa, näsa, vad finns det för uttryck om näsor? Med näsa för någonting. Har skinn på näsan. Lägga näsan i blöt. Skriva någon på näsan. Inte se längre än näsan är lång.

Uppmuntrad av sin egen uppfinningsrikedom återvänder han med näsan i vädret till skrivbordet, känner att han näs-tan kommit på ett sätt att tolka Granlunds målning, och skrockar i lönndom över hjärnsynopsernas små kullerbyttor i hemisfärernas grådaskiga dunkel. Än är slagit inte förlorat, än finns det lite krut kvar i durken, soppa på spiken. Och klockan är bara 10.37.

 

en marödor in spe

Resten av förmiddagen ägnar sig Tage Toll åt att formulera ord som saknar mening, alltså meningslösa ord. Nej, inte meningslösa men mångtydiga, kryptiska, fantasieggande ord. Ord med många bottnar, som tusenbladstårtan han kommer ihåg från sin barndom; en kaka uppbyggd lager på lager med små färgade sockerpiller som dekoration på den omslutande vaniljkrämen. Efter en stund smälte sockerkulorna och regnbågens alla färger bredde ut sig över härligheten och likt lavaströmmar sökte sig långsamt ner mot kakfatskanten och den unge och oförstörda Tages lystra ögon. Så är det även med Tage Tolls nygamla ord – läckra små färgklumpar som ändrar smak och karaktär ju mer man suger på dem. Och det gör Tage Toll, suger på ord. När andra likt springbrunnar helt hämningslöst spottar ut vokaler och konsonanter ur sina salivfyllda munhålor föredrar Tage Toll, likt en ordens konnässör, att dofta och smaka på bokstäverna, rulla deras valörer runt tungan. Och precis som vinkännaren sväljer han inte hur som helst sina nykonstruktioner utan skriver prydligt ner dem i sitt vaxdukshäfte där de får mogna och växa i takt med tiden. Tage Tolls ordkällare är en oas i öknen, en tankekanal i en långsamt intorkande hjärna.

Elände – elektrisk stickkontakt

Galghumor – snarlik vits

Svartsjuka – mörklagd problematik vanlig bland en del kolorister

Tage Toll suckar förnöjsamt. Pedanten i honom hyllar alfabetets ordning och reda och för sin inre syn ser han redan ett helt lexikon fyllt av ord med alternativa betydelser. Med kalligrafisk precision ristar han en bokstav högst uppe på var sida, ännu helt omedveten om vad som komma skall. När han sedan snabbt bläddrar genom sidorna flimrar bokstäverna rytmiskt framför de stirrande ögonen och han känner ett kraftigt sug i magtrakten. Det är som om bokstäverna skulle vinka och locka honom ut på äventyr, inte helt ofarliga. En mörk skugga drar över hans försommaranlete där han sitter vid sitt välputsade skrivbord, och ser man nu nogsamt i hans uttryckslösa och utseendefattiga ansikte kan man där ana små men helt verkliga skiftningar: Två huggtänder träder fram under överläppen, ögonen glänser rödsprängda och stirrar ännu mera än vanligt, små horn buktar fram på flintens framsida, de små händerna växer till stora och kraftfulla knytnävar, överarmens biceps sväller som på en kroppsbyggare inför publik. Den aggressionshämmade och menlösa Tage Toll uppfylls av en lika främmande som fanatisk tanke: Jag ska begå ett ordmord! Nej, inte ett, men många!

I den byråkratiska hjärnan med sina många och långa korridorer har Tage Toll en dörr som leder till ett rum där han förvarar alla de brev han skrivit under sina fyrtiofyra yrkesår i Statens tjänst. Där bredvid står ett plåtskåp försett med många lås och galler i vilket han sparat alla Hemliga Organisationers mest hemligstämplade handlingar, och i en skild plastficka, gulrödrandig, gömmer sig en av de mest obskyra av dem alla: Fin OrAkad – Finlandssvenska Ord Akademiens samlade dokument. Dess bana var kort och flyktig, som en dagfjärils, men avtrycken på historiens sidor är desto tydligare. Denna hemliga Orden ägnade sig åt, givetvis bak lykta dörrar, att massakrera språket, slita och bita sönder meningar, dela stavelser helt godtyckligt och överhuvudtaget dissekera orden så man knappt kunde uttala dem mera. Ansvarsfulla och nitiska forskare vid det Finlandssvenska Universitet upprättade, i rent vetenskapligt syfte givetvis, listor och kataloger över de stympade ordslamsorna, kanske som en sannskyldig dokumentation över en mörk tid i språkets historia men framförallt i syfte att, för en bredare allmänhet, statuera exempel hur det kan gå om ansvarslösa och kreativa individer helt strafflösa får gå lösa i språkrabatterna. Politikerna var inte sena att blåsa på brasan och snart såg man mera rök än eld, hörde mera rykten än sanningsenliga utsagor. Det hela utvecklades till en kritisk tid i landets akustiska historia där redan många andra främmande ord och röster gjorde sig gällande i det sedan långt tillbaka nästan ljudisolerade offentliga rummet. I den nationella säkerhets namn belades Fin OrAkad med munkavle och handbojor och ledande aktivister skickades på språkkurser där de fick skaka satsbyggnadens täta galler och svälja grammatikens grumliga buljong.

När Tage Toll nu dammar av de sekretessbelagda och dammiga luntorna slår hans hjärta lite ivrigare än vanligt. Här exponeras en språkets underström som passar Tage Tolls nedstämda pensionärspsyke som rot i vatten. Med småsvettiga och skakande fingrar bläddrar han bland protokollen. På ett äggdekorerat och handskrivet pergament, daterat annandag påsk anno dazumal, läser han ständiga sekreterarens referat från det senaste mötet: Ordensbröderna har varit överens om att inte vara för kritiska i sina formuleringar när det handlar om det tidiga lågstadiet men nu när den blomstertid anas bakom vårvindarnas förföriska korsdrag kan vi övergå till lite mer hårresande dissektioner bland stavelser och ordslamsor. Det krävs en sund självkritik och ett orubbligt mod att kastrera ofruktsamma betydelseskiftningar men det är en lika nödvändig som oundviklig åtgärd. Varen alltså ståndaktiga!

Tage Toll ryser i tysthet. Historiens vingslag kittlar honom på näsan och på bara några minuter har han utan större ansträngning rekapitulerat Fin OrAkads motto: (Fin OrAkad) proklamerar Ordens rätt till ett liv i total MeningsLöshet, alltid redo att trotsa intellektets och den förmenta Kunskapens myndiga påbud. Kan Du inte helt Hålla Käft så kan du åtminstone förkorta Dina mest Långrandiga Meningar med hjälp av våra alternativa Språkgrodor och verbala Saltomortaler. Till storms mot Ordgräset i Språkrabatten!

Det här är manna för Tage Tolls i grunden revolutionära samhällsinställning, väl inslagen i småpratets och den förmenta välviljans glättiga omslagspapper. I alla tider, under alla år, har han velat sticka fram, slå sin lilla näve i det stora bordet, vädra sin oppositionslust på tvärs med makthavarnas ensidiga, enfaldiga och framförallt enstaviga retorik. Tage Toll ser ingen konflikt i att på en gång förlänga meningarnas längd och samtidigt forma om och bunta ihop orden. I själva verket, tror Tage Toll trotsigt, att långa meningar hålls flytande bara så länge orden är tjocka och välpumpade. Maktspråkets laptopslimmade lättkost är ingenting för en ordjonglör in spe som Tage Toll. Ordets form och estetik är viktigare än betydelse och förståelse.

Några minuter före Åbo Domkyrka slår sina tolv ödesmättade slag och indirekt antyder att dagens härefter rusar mot natt, har Tage Toll styckat och paketerat följande ordslamsor i sitt glättiga vaxdukshäfte utan hundöron:

Ansiktslyftning – brett och hjärtligt leende

Drömmil – ovanligt lång och skön sömn

Lokalbehandling – sanering av hela bostaden

Ursinne – irriterande känsla över tidens gång

Ögonkast – optikerskrået i Indien

Därmed har Tage Toll med långsamma och sega steg, och med snudd på ribban, tagit sig över förmiddagen, den alltid lika hoppingivande. Av dygnets alla timmar är förmiddagens brantast – man vet aldrig vad som väntar bakom toppen, vad eftermiddagen har i sitt sköte. Det vet man inte med förmiddagen heller men med nattens sömn som förmiddagens krockkudde är det utrymmet nästintill obefintligt. För Tage Toll representerar domkyrkans dova klang ett slags påminnelse om hur dagen är indelad i något som redan passerat och något som ännu är i antågande. Ungefär som tillvaron för en pensionär: Det redan avverkade arbetslivet representerar förmiddagen, pensionärstillvaron den snabbt förbiglidande eftermiddagen. Till sist sjunker solen ner bakom horisonten. Fast riktigt så är det ju inte, det vet till och med Tage Toll. Solen står ju stilla, det är jorden som snurrar och gungar och beter sig.

Med den logiken i bakhuvudet börjar små idéskott raskt skjuta i höjden och Tage Toll anar att någonting nytt och förr aldrig skådat håller på att utvecklas i hans något vildvuxna tanketrädgård. Han drar djupt efter andan, stiger upp från stolen och går fram till terrassdörren som han eftertänksamt stänger.

 

[Nästa avsnitt (”ONSDAG”) onsdagen den 5 februari]