Det är Aforismen dag i Finland och för det flaggar jag, om ock lite tveksamt. Som vän av överlånga meningar som slingrar och smetar ner sig i en snårskog av mer eller mindre invecklade tankar och vissnade satskonstruktioner, och där grammatikaliska kovändningar gång på gång krockar med ett sofistikerat ordmåleri på gränsen till det nästan olagliga, är det väl ändå ganska förståeligt, för att inte säga självklart, att jag reagerar med en viss snarstucken avundsjuka när andra, ännu mer ordrika –  ja, man skulle faktiskt kunna betitla dem helt skoningslöst som meningsmiljonärer – plötsligt och alldeles oförhappandes stiger ner från sina höga hästar och anmärkningsvärt spontant kastar sig in i sina skrivarlyor, så mikrobiska att endast de små gemena bokstäverna och nästan inte en enda tanke får plats, och där med sin solitära och självkonstruerade nobelprisklasskompetens avlägsnar de sista störande stavelserna ur de litterära mästervärk som ganska sannolikt kommer att mola i världslitteraturen de kommande tusen åren såvida inte något tillsvidare okänt tankevirus tar kål på oss ständigt dillande halvvegetarianer som redan på 1950-talet, hostande och febersnörvlande, spelade corona på sommarvinden i all sköns ro, ro till fiskeskär men vad skulle vi göra där? – det vet väl alla att hur många ben en fisk än har så inte kan den gå! – så vi tog bara det lilla lugna men jag tyckte kanske ändå, efter mycket omoget övervägande, och inte minst med den internationella åsiktsövergödningen och de ständigt återkommande tankedimmorna i dåligt minne, att ett visst hushållande med de ordslukande varelserna som glupska och helt tanklösa rörde sig på alfa-betet, och inte minst med det sofistikerade och skräddarsydda tyska uttrycket för utetuppen – Das Dass – i bakhuvudet,  troligen skulle gagna en hel glob, som efter sju sorger och åtta bedrövelser, äntligen, kommit till insikt att det är aforismen som är livets minsta gemensamma nämnare, och att jag därmed, ordsvag och pratpank, i mitt verbala armod och med utnyttjande av de sista levande virusarna i min sorgligt skrynkliga själ skulle servera mina samhällsisolerade medlidande systrar och bröder, till kroppslig hugsvalelse och andlig väckelse, en sista aforistisk livsvisdom:

En ö har inte mycket i åtanke.