Det är International Everest Day idag (29.5.) med anledning av det är 69 år sedan sherpan Tenzing Norgay (1914–1986) och nyzeeländaren Edmund Hillary (1919–2008) som de första människorna besteg Mount Everest (ca. 8 850 m över havet). Låtom oss alltså fira alla dessa modiga män och kvinnor som bestigit, och fortsätter att betvinga, livets olika berg.
Om man frånser de psykologiska stup jag med hjärtat i halsgropen har passerat är Grossglockner i Österrike det högsta berg jag, med buss, åkt upp till. Toppen mäter 3 798 meter ö h men så högt kommer man naturligtvis inte med motorfordon, men nog alldeles tillräckligt högt. På ca 3000 meters höjd finns ett minnesmärke över Kaiser Franz Joseph som, troligen vandrande, besökte berget 1856. Härifrån är utsikten minst sagt spektakulär – klarblå himmel, vita snövidder där långt borta, och en känsla av att människan är en liten puttefnask i de här sammanhangen. I de branta grässtupen tittar murmeldjur fram, rultar fram på respektfullt avstånd. Lustiga typer.
Mer eller mindre ansträngande ”bestigningar” har jag utfört även i andra delar av Österrike, och i södra Mexico och på Madeira och kanske även någon annanstans, men då i rimligt branta backar, helst inte mycket mera än tusen meter upp mot rymden. Helst ser jag på berg nerifrån och låter mig imponeras. Om somliga ständigt är bergsäkra så är jag närmast kroniskt bergosäker. Dock inte på Andberget (se längst nere i blåggen).
Foton: Grossglockner i Österrike på ca 3000 meters höjd. | Telfs, nära Innsbruck, på lagom höjd med berg i sikte. | Och nederst: Neitvuori, nära St Michel, på behändiga 184 meters höjd. Stentufft!
