Livet är en direktsändning, ett mystiskt nu som inte kan hålla sig i skinnet utan hela tiden måste röra på sig, krypa framåt. I skolan på 60-talet (nittonhundra sextio…) lärde jag mig att stoikerna (tror jag det handlade om…) bevisade att fågelns flykt egentligen är en illusion eftersom (och det här var det logiska resonemanget, tror jag…): Fågeln passerar en viss punk x och då måste den, rimligtvis, på bråkdelen av ett ögonblick befinna sig just på punkt x och precis bara på punkt x och inte någon annanstans. Om detta gäller för punkt x så gäller det också för punkt y, z och resten av alfabetet och lite till. Alltså: Fågeln står egentligen stilla i luften på en oändligt massa ställen men jag, här från jorden, tolkar det som en rörelse.
Sånt här kan jag fundera när tiden inte verkar gå framåt. Kanske tiden de facto står stilla, kanske jag är den orörliga fågeln i skyn som står stilla fast jag tycker att jag rör på mig. Men det kräver i så fall, rimligtvis, att jag kan betrakta mig både nerifrån och uppifrån, att jag kan ha minst två perspektiv, eller kanske ännu fler: inåt-utåt, bakåt–framåt plus några till. Vid närmare eftertanke är det där väl egentligen ganska självklart – att jag kan positionera mig på olika sätt, alltså. Men nu när väggarna kommer allt närmare ställer jag mig allt fler ofrånkomliga frågor. När kroppen är fri att röra sig lite hur som helst sker perspektivförskjutningarna helt automatiskt men i ett trängt läge måste psyket ta över allt fler uppgifter av kroppen. Det som igår hanterades på ytan måste nu allt mer bearbetas under huden. Och vad finner jag där? Nå, inte är det stillastående fåglar i alla fall, men desto fler människor, röster, rörelser – minnen och aktiviteter helt enkelt. När min ytterdörr efterhand stängs är det som om någon samtidigt skulle öppna en massa andra dörrar, någon som uppmanar mig att för omväxlings skull också blicka lite mera bakåt i tid och rum.
Dörr i gamla stadsdelen i Funchal, Madeira
Kanske det är en lärdom jag nu kan börja träna på: Att stillastående förflytta mig i tid och tanke, att helt enkelt även börja träna de psykiska musklerna, tänja på minnet, sätta lite fart på blodomloppets genvägar, de som har en direkt och konkret kontakt med arvsmassan. Varje dag återuppstår ständigt lite annorlunda än gårdagen och jag förutsätts hänga med i denna universella maskerad och uppmuntras att ständigt byta dräkt, ladda mina batterier, fylla minuter och timmar med något slags innehåll. Medvetet och omedvetet tar jag då sats i minne och sinne och utan att riktigt veta hur tickar hela jag i takt med tiden. Det är alltid lika märkligt att konstatera hur saker och ting bara liksom flyter naturligt framåt, och problem uppstår först när väggarna närmar sig, när sikten blir trängre och geografin förändras. Nu måste jag söka nya strategier: Ska jag gå till vänster eller höger, fortsätta framåt eller retirera? Uppmanad att undvika fysiska konfrontationer får jag faktiskt nu, botbefriad, välja kontaminationslösa kontaktytor med de på pappret döda men i mitt inre fullt levande släktingarna. Ja, jag inte bara får, jag uppmanas att söka mig inåt, göra som fågeln fast tvärtom. Där långt inne i den blåa släktrymden kan jag sedan, tidlös, sväva över en tillvaro som inte nämnvärt skiljer sig från evigheten. Nåja, kanske lite.
Gränd i gamla stadsdelen i Granada, Spanien
[I morgon onsdagen den 1 april publiceras på blåggen femte kapitlet i min släktberättelse Under huden är jag många.]
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.