Mexikansk död

Jag sträcker ut min hand men kan inte nå dig

Jag höjer min röst men du hör mig inte

Du är helt nära, så nära att alla avstånd får plats på en knivsudd

Så nära kan man inte vara utan att förlora sig själv

Men det gör jag gärna, förlorar mig i din blick

Blåsorkestern anger takten

änglar och djävlar rör sig rytmiskt över den matta som skeletten väver

Död och liv blickar på varandra i ögonblickets spegel

där allt är förvrängt och samtidigt så välbekant

Jag ser mig i dig och du ser mig i dig

och vi alla ser varandra  i de reflexer som gränser skapar

Här mellan det som finns och det som alltid varit

möts vid och skiljs vi

Det är bara i drömmen som tiden inte existerar

[ur Nätter i Oaxaca, prosadikter utgivna på eget förlag 2014]

Fotografierna är tagna under De dödas dag 2004 i Oaxaca, Mexico, som jag besökte tillsammans med konstnären Paula Blåfield. De konstnärliga utsmyckningarna under festivalen är omfattande och speglar en delvis annan syn på döden än vad vi västeuropéer är vana vid. Octavio Paz, nobelpristagare i litteratur 1990, har förklarat att mexikanerna är ett rituellt sinnat folk som med ibland våldsamma åthävor betvingar den inre ensamheten. Fiestan är den enda lyx som mexikanen kostar på sig. ”Och denna fest, genomkorsad av blixtar och yra, är som den lysande baksidan av vår tystnad och apati, vår måtta och vresighet.” I det katolska Mexico förenas allhelgonahelgen – Todos Santos, med De dödas dag – Dia de muertos. Under senare decennier tillkommer dessutom inslag av amerikanskinspirerade Halloweenfestligheter.