Nu när vintern hotar med sin ankomst vilken dag som helst minns jag sommarens resa till York och London – två städer så olika till storlek och karaktär. Viveca deltog i 9th International Conference on Social Work in Health and Mental Health som hölls i York i slutet av juli och jag fick åka med och avbilda engelskt turistliv med kameran. Först en vecka i York alltså, sedan bilutfärder mot östkusten, och till sist fyra dagar i engelska huvudstaden. Med Finnairs airbus med sina 450 sittplatser var flygtiden bara drygt två timmar i medvind från Helsingfors till Heathrow. I slutet av juli månad 2019 rådde rekordvärme i olika delar av Europa, även i England. I Cambridge mättes alla tiders värmerekord: 38,7 grader.
York ligger som bekant ganska mitt i landet, sjutton meter över havet och med ett invånarantal på 144.000. Enligt historieböckerna började staden byggas 72 e.Kr. och vikingarna intog staden år 866. Det sistnämnda märks bland annat i ett välbesökt museum i city. Den lilla, gamla stadskärnan, är mitt i sommaren fullproppad med turister, mest asiater, och stämningen är avspänd, nästan dämpad på grund av värmen. I engelsk TV talades det om två saker: den olidliga hettan och den nya premiärministern Boris Johnson.
Turisterna lockades med spökvandringar, kanalbåtsturer och gatuartisternas mångfald. I Yorks St Marys visades van Gogh – The Immersive experince; ett ljusspel där ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans höga, mörka väggar och tak och förvandlade det heliga rummet till ett slags van Goghs inre rum, en själens grotta. Känsligt, på och under huden.
En riktig engelsk visit kräver naturligtvis också ett besök i ett gammalt slott. Vi valde Castle Howard fyrtio kilometer öster om York. Med högerrattad hyrbil körde jag för första gången på vänster sida – en smått obehaglig upplevelse i början men som så småningom övergick i ett slags uppmärksam avspändhet. Slottet Howard byggdes 1699-1712 åt Charles Howard, 3:e earl av Carlisle. 1940 brann delar av slottet ner men är numera nästan helt restaurerat. Slottet har fungerat som skådeplats för både tv-pjäser och filmer. Stora trädgårdar och enorma gräsmattor omgärdar den stora tunga stenkolossen, inne förflyttas man snabbt till högreståndsliv modell 1700-tal. Oerhört imponerande dagtid, men knappast ett ställe jag skulle vilja övernatta i…
Bempton Cliffs vid Nordsjökusten inhyser en koloni havssulor, över 10.000, och lite andra havsfåglar, även lunnefåglar. Vi har sett dem förut, havssulorna, dessa blåögda giganter som mäter 1,80 meter i vingspann. Här låg de på de branta klippavsatserna där lite längre ner – vuxna fåglar, halvvuxna och ännu inte flygfärdiga sulor. Dagen var grå och lite kulig, turisterna lätt räknade. Där långt bortom det grådisiga havet låg… Nederländerna?
Och så till sist fyra dagar i världsmetropolen. Med en snygg, gulgrön-målad airbnb-lokal på Inverness Terrace 67 alldeles nära Kensington Park, som utgångspunkt gjorde vi utflykter i olika riktningar, mest med underground. Med de många glasade skyskraporna i fonden, breda lastbåtar fyllda med allsköns bråte och illavarslande mörka moln ovanför de många broarna blev vår inledande kanaltur på Themsen en nästan dystopisk upplevelse. Eller var det bara i mitt historiahuvud som ett smutsigt och mörkt 1800-tal krockade med ett brexitdominerande engelskt 2019? För att inte tala om de väldiga folkmängderna, den hektiska rytmen, ljuden, rörelserna. Och som sagt – värmen.
Vad jag minns? De mörka hiphop-killarna på Piccadilly Circus, kyrkan där Oscar Wilde gifte sig, de magnifika blomsteruppsättningar på väggen vid Pride of Paddington, springbrunnarna i Kensington Park, den högljutt jamande, nästan vita katten som ett kort ögonblick följde oss på Portobello Road, hattputsaren på samma gata, de pastellmålade husen på samma gata. Och pelikanerna i St James Park, Helene Schjerfbeck-banderollerna utanför Royal Academy of Arts, hästar och folkmassor runt Buckingham palace, och gatumusikanterna på broarna. Tate Modern blev till sist lite för mycket för hjärnan medan London Zoo blev lite för lite för kameran (men några fågelarter var imponerande, liksom sengångarmamman med sin unge, och lemurerna förstås). The Play That Goes Wrong såg vi på Duchess Theatre i en helgalen föreställning som salufördes med orden: It´s as though The Mousetrap has been taken over by Monty Python – lämplig avslutning på en händelserik tiodagars englandsvistelse.
