Idag på Flora-dagen minns jag min barndoms allergisomrar, de solgassande, när jag insmord i salvor och med armar och ben inlindade i förbandsgastyg, i lekarnas virvel trasslade till alltsammans, hur det klibbade och fastnade i den sönderrivna huden. Jag måste ha sett ut som en förrymd mumie som tappat bor sig på fel sida om Tuonelas svarta vatten. Hela min uppväxt var koncentrerad kring huden och dess nycker, och en klåda som likt en armé av myror marscherade på mina smala armar och ben. Aldrig förstod jag då att denna kroppens maskerad, att denna min rämnande hud, egentligen var ett skrik på uppmärksamhet och bekräftelse. Hudlös och skygg gömde jag mig bakom en, bokstavligen, sårad fasad.
Våren 1963 var jag fjorton år och låg på Allergisjukhuset i Helsingfors. Blodiga och vätskande utslag täckte halva ansiktet, halsen och en del av kroppen i övrigt. Men speciellt var det armarna och benen som var sönderrivna. Min späda pojkkropp gjorde ett sista våldsamt motstånd mot en annalkande pubertet. Efter tre veckors behandling med salvor, lilafärgade bad, piller och mera salvor – det stora undret! När sköterskan långsamt lindar upp bandagen blottas en hud full av skorvar, som en torkad savann dagarna före regnperioden. Men under mosaiken syns här och där ljusröd, hel hud. Jag får en tydlig förmaning att inte beträda den fuktträngtande marken men redan samma kväll skrider jag till verket. Bit för bit river jag njutningsfullt och upphetsat bort all död hud – min gårdagskropp – och placerar den i en hög på bordet. Senare gömmer jag skamset alltsammans långt in i nattduksbordslådan. Varför spolade jag inte ner hudresterna i wc:n, varför sparade jag beviset? Efter ytterligare fem veckors behandling blir jag utskriven från sjukhuset med en hy som en babys. Samma sommar tonar även min astma bort – eller kanske det var panikångest? Fjärilen hade lämnat puppan. Eller var det bara ormen som ömsade skinn?
Som trädets årsringar under barken ligger även mina minnen inlindade under huden. På våren, speciellt i maj månad, förs varje år en batalj mellan å ena sidan det ögat ser av grönska och blomning, och å andra sidan de minnen som tränger fram ur en smärtsam brytningstid. Vackert, förförande, hoppfullt i den ena vågskålen och rädsla, smärta, förtvivlan i den andra. Och så lever ju de flesta människor: Med ett synligt och påtagligt liv framför näsan och ett liv som är fördolt för andra, och kanske till och med för individen själv. Bara huden vet vad som döljer sig på och under.
Det är här fotograferingen och självreflexionen i bästa fall sammansmälter i ett och samma motiv: Det som gömts och glömts stiger plötsligt fram i ljuset, inte alltid smärtsamt och pinsamt men i bästa fall lockande och pockande. Jag kan bara uttrycka mina intryck, vända ut och in på huden och sinnet, allt annat är en omöjlighet. Varje gång jag trycker ner slutaren på kameran snuddar jag samtidigt vid något långt inne i mig själv. Om jag då en stund kan stå ut med att vara lite hudlös kanske jag också är känslig nog att se det jag inte annars skulle se.
Det finns förstås en liten risk att överdriva detta samspel mellan yta och innehåll, att analysera och tolka på bekostnad av spontant ljusfångande. För det är ju det fotografering handlar om: att fånga det som ljuset upplyser. I den bemärkelsen går fotografering och minnen – yttre och inre bilder – hand i hand. Ibland kommer initiativet inifrån, inte sällan är det ytan som talar. Men ständigt handlar det om en digital dialog, ett samtal på båda sidor om huden – den känsliga och bildfyllda.
