Det hakar upp sig redan från början. Jag försöker formulera en inledande mening: ”Det är alldeles uppenbart att världen, både den synliga och den osynliga, är visuell”, och konstaterar att jag tydligen inte vet vad jag skriver eller i alla fall inte tänkt tanken till slut. Någonting som inte syns kan väl inte vara visuellt? Eller…? Det är bara att göra ett enkelt experiment: Jag tittar rakt framför mig och noterar vad jag ser. Sedan sluter jag ögonen och noterar hur mycket jag kan ”se” i tanken, i mitt minnes mörka mellanrum. Hmmm, visst jag kan ”se” ungefär samma motiv som nyss men också en massa andra bilder. Och inte bara bilder men också små videosnuttar, mentala installationer och alla möjliga, och omöjliga, bildcollage. Men tankens bilder är böjliga och svårgripbara, ibland transparenta eller annars bara undflyende. Ögats motiv och själens speglingar liknar visserligen varandra men de beter sig tydligen på helt olika sätt.
Idag uppmärksammas World Photo Day, en dag då kameran och fotografiet står i fokus. Från mitten och slutet av 1800 var fotografering en tämligen exklusiv sysselsättning och blev någorlunda utbredd först under de första decennierna av 1900-talet. Och riktigt fart på kameraförsäljningen blev det efter kriget. Men den stora fotoexplosionen skedde ju i och med att de bärbara smarttelefonerna utrustades med en kamerafunktion; röst och ljud fick ge vika för ljus och bild. Och där står vi just nu – på våra kroppars nakna kust och ser ofattbart stora bildvågor som vältrar sig mot oss, över oss. Och paniken stiger: Är jag tillräckligt simkunnig eller måste jag bära fotoflytväst? Kanske den visuella katastrofen redan eskalerat så långt att jag borde skjuta upp en nödraket, eller skicka ut ett morsemeddelande: S O S – Save Our Souls! Liksom kniven kan användas som instrument i operationer men också fungera som effektivt mordvapen, kan fotografiet både smeka min själ men också skapa tankens små tornadon som bara lämnar bråte och brustenhet efter sig. Kameran är visserligen oskyldig i denna världsvida visuella våldtäkt, det är dess innehavare och användare – jag – som bär ansvaret, åtminstone för den del av det fotografiska avfall jag själv producerar. Och det är inte lite det.
Och jag skämtar inte ett dugg: Fotografering är blodigt allvar och ju fler bilder desto blodigare blir det. Bra bilder inspirerar och motiverar men dåliga bilder bildar baktunga barlaster i det redan från förut så bräckliga psyket. I själva verket tror jag inte det är så stor skillnad på minnesbilder och fotografiska diton – de kan både lyfta och dra ner i djupet. Vid det här laget är det väl ganska självklart att oberabetade dåliga minnen och traumatiska erfarenheter påverkar den mentala hälsan negativt. Då är det kanske inte alldeles ointressant hur jag hanterar de fotografier som inte bara är småsuddiga, kompositionsvidriga, innehållsfattiga eller annars bara smått menlösa, eftersom de utgör 80-90 % av helheten. Bara cirka tio procent av bilderna är hyfsat bra. Och 10 av 1000 höjer sig ur mängden. Men det är som sagt inte de få goda fotografierna som är problemet utan de många dåliga. Och då gäller det att vara observant och helt enkelt slänga dem. Eller åtminstone ägna några sekunder åt varför de blivit som de blivit. Världsfotodagen vill göra även mig uppmärksam på de bildspår jag lämnar efter mig. Men jag har ett paradoxalt problem – jag måste ta en massa sämre bilder för att någon enstaka ska bli bra. Så summan av kardemumman blir: Bildvisning är viktigt, men en selektiv bildlikvidering är ännu viktigare.
Fotografierna tog jag för en vecka sen i Nagu, närmare bestämt på Wikom gård. Tack än en gång för finfina faciliteter!
