Så här på flygarbröderna Wrights dag konstaterar jag att terrassens småfåglar inte har några svårigheter att varken lyfta eller landa på de tre utplacerade matstationerna. Utan egentligt tillstånd från flygledningen dyker de ner från äppel- och körsbärsträden, träffar pricksäkert landningsbanan, rycker åt sig ett frö eller en halv nöt och lyfter som en helikopter lika snabbt upp igen mot grenverk och okontrollerat internationellt luftrum. Sett från mitt övervakningsfönster några meter bort påminner det om det jag kan se på Radarbox av den just nu pågående flygtrafiken i området Helsingfors-Estland-Lettland-Mellersta Sverige. Jag räknar till närmare hundra plan på väg till och från respektive huvudorter. Riktigt så många vingpar trafikerar dock inte utanför mitt kontrollrum, men dock nio-tio. 
Men det var inte luftrummet jag skulle övervaka utan marktrafiken. I serien ”gäster på Café Terrace” vill jag berätta om en kulinarist som kom och gick och aldrig sedan dess återkommit. Han heter Frankenstein och är en vessla, möjligen en snövessla (ni som vet – berätta!). En midvinterdag för några år sedan plirade han med sina pepparkornsögon ut över snövidderna, troligen spanande efter familjen Mustang som vid den tiden var en nästan daglig gäst. Och troligen hittade han dem för sen var det snabbt slut med rallykörandet. Frankenstein är en blodtörstig varelse som trots sitt näpna och sirliga utseende döljer diverse vassa mördarverktyg under den eleganta pälsen. Efter fullbordad lyxlunch (minst fyra mössportioner) försvann han ut genom bakdörren och har som sagt inte synts till sen dess. Men trots sin makabra köttkonsumtion skulle jag gärna välkomna honom tillbaka till utspisningen, även om möss saknas på menyn för tillfället.
Det här ser nästan arrangerat ut men det är det inte. På terrassen fanns den gången, trots vintersnö, tre eller fyra varningsskyltar i miniformat, en reminiscens från en installation jag hade på Författargården Abrams i Vörå i början av milleniet. Rubriken på den utställningen var ”Djuriskt” (året var troligen 2003) och jag lät framställa varningsskyltar i olika storlekar för allt från gräshoppa och fjäril till får och ko. Skylten för varning för svala placerades den gången strax under författargårdens tak, nära ett fönster på andra våningen. Skyltarna hade jag låtit framställa hos Laatukilpi där det mesta av trafikskyltar i Finland tillverkas. Men knappast hade man där före mitt besök sett en skylt med varning för padda (obs! obs! – en groda, inte en laptop). Någon varning för vessla-skylt tänkte jag inte på den gången och jag tvivlar att Frankenstein idag skulle låta sig hindras av en dylik uppmaning. Jag borde tvärtom spraya lite graffiti på terrassdörren: Välkommen tillbaka Frankenstein!
