[Tidigare avsnitt i denna bil(d)resa runt Garda-sjön i Norditalien är publicerade på bloggen den 8 och 11 juli]

 

Idag kör vi norrut från Malcesine och innan vi passerar Riva vid Gardas norra punkt tar vi en liten avstickare mot nordost för vi är nyfikna på Museo d’Arte Moderna e Contemporanea di Trento e Rovereto, förkortat MART. Vi tappar tillfälligt bort oss på de många avtagsvägarna och i rondellerna och märker plötsligt att vi kör i helt fel riktning. Efter diverse suckar och stön och sidospår hittar vi efter sju sorger och åtta bedrövelser fram till Rovereto, en stad med 40.000 invånare som kanske inte bjuder på så många sevärdheter men nog på ett museum för nutidskonst. Och det låter ju lovande för oss som äger var sitt finländskt Museokortti (och som givetsvis inte fungerar här…).

 

Konstmuseet är grundat av Fortunato Depero (1892–1960, futuristisk målare, skulptör, grafisk designer och författare) och här kan man begrunda verk av bland annat Warhol, Roy Lichtenstein och Bruce Naumann. Dessutom presenteras en avdelning för traditionell italiensk konst, snyggt upphängd på vinröda väggar där i stort sett bara själva tavlorna är upplysta. Förutom ett antal stojande skolelever är vi troligen de enda besökarna. Och när de försvinner ut på den runda innergården blir det alldeles tyst inomhus.

 

Vakterna följer våra rörelser med falkblickar, eller så känns det i alla fall. Om det sedan är denna oönskade uppmärksamhet som får mig smått olustig, eller om konstverken sist å slutligen inte talar till mig, eller om jag min vana trogen bara är kroniskt gnällig, må vara osagt. Även den visuella ordkonsten som exponeras på ett antal väggar, och som i normala fall skulle trigga mitt bokstavsintresse, faller lite platt till marken eftersom det inte finns någon översättning av de italienska texterna. Summa summarum: Ett konsthallsbesök som inte riktigt lever upp till förväntningarna. Av detta lär jag mig (igen); förväntningar ska man bara ha i lagoma portioner.

 

Medan molnen ligger tunga över Gardas norra del kör vi in i Riva del Garda, en stad på knappt 20.000 invånare. Vi är nu på Gardas nordligaste punkt där vägen rundar staden och sedan fortsätter på Gardas östra sida. Men innan vi fortsätter bilfärden tar vi en promenad genom stan och söker upp en restaurang för att stärka åtminstone kroppen. Och sen ska det fotas. Trots humöret.

 

Det här är praktiskt taget Syd Tyrolen och bergsväggarna reser sig framför oss – i närheten ligger Monte Rocchetta med sin högsta höjd på 1.575 meter. Här nere känner man sig ganska liten och obetydlig. Det är försommar, mulet och fortfarande ganska glest med turister. En väntande stämning ligger över torg och kajer.

 

Nere i småbåtshamnen noterar vi ett sothönspar som byggt sitt rede bakom en motorbåt. Det kan man kalla framtidstro! (De kanske känner båtägaren och har fått tillstånd att tillfälligt husera här, det är min kvalificerade gissning). Men det är svårt att riktigt stanna upp och ta sig tid och se sig om när vi vet att det ännu återstår några timmars körning. Dessutom mår Vive allt mer risigt av sin flunssa som grasserat i några dagar och nu börjar blomma ut på allvar. Och det är också ungefär det enda som blommar för nu börjar det dessutom regna. Vi besluter att ta skeden i vacker hand och sätter oss i bilen och tar helt kallt sikte söderut – alla semesterdagar är minsann inte  bara sol och fridsamt leverne, det är bara att konstatera och acceptera. Men lyckligtvis är trafiken måttlig här på den nordöstliga sidan av Garda-sjön och jag får lite mera tid att manövrera genom halvskumma och ibland till synes oändligt långa tunnlar. Vattnet skymtar till på vä(n)stra sidan med jämna mellanrum men jag stirrar mest bara framåt på en slingrig och slipprig asfaltsväg. Vårt sista mål på turen runt Garda är staden Salò och där ska vi stanna i tre dagar.

 

Men just nu, mitt i eftermiddagens ösregn på en tidvis slingrande väg, känns det som sagt ganska segt och jobbigt att förflytta sig framåt. Och jag tänker på den pastellfärgade Volkswagen skåpvagnen, Typ 2, som vi beundrade på MART i Rovereto tidigare på dagen och som ursprungligen skapades för en europeisk biennal år 2008. Det lite hippieaktiga motorfordonet i den här konstnärliga varianten ville signalera gränsöverskridning, frihet, broderskap och nomadism. Just nu känner jag mig ganska långt från de idealen men är tacksam att vår ettriga helautomatiska Audi trotsar vädrets makter och våra gråfärgade känslostämningar. Bakom molnen skiner solen, säger optimisten.

[Sista avsnittet i Garda runt publiceras på bloggen fredagen den 17 juli]