[Det här är fjärde och sista delen i bil(d)turen runt Garda-sjön i Norditalien. Tidigare avsnitt har publicerats 8, 11 och 14 juli]
Salò räknas väl som något av västkustens pärla där den ligger inne i en djup vik, nästan på samma höjd som staden Garda på andra sidan sjön. Elegant och sofistikerad lockar den välklädda varelser till strandpromenadens catwalk och idag har vi dessutom nästan helt glömt bort dess nazistiska bakgrund. Och våra ögon förförs redan strax före ankomsten till stan – en trädgård med konst, eller konstverk inramade av en lika frodig som färgstark flora.
I André Hellers trädgård några kilometer norr om Salò har inte bara konst och natur förenats på ett kreativt sätt men på en ganska begränsad yta har upphovsmannen dessutom lyckats tränga in små bitar av en hel värld – ”un campionario di regioni del mondo”. Det strålande solskenet bidrar förstås till upplevelsen – och att Vive tillfälligt mådde bättre, trots flunssan – men framförallt är det den frodiga grönskan i kombination med de många konstinstallationerna som kittlar sinnena. På en skylt kan vi läsa att alla åldrars människor är välkomna hit, även ”hundar som beter sig väl…” De enda djur vi ser är sköldpaddor och några ödlor, men de är nog stationära beboare som är välkomna även utan skylt.
Men det var alltså det här med Salò och nazismen. Under par år på 1940-talet, närmare bestämt 1943-45, fungerade Salò i praktiken som Italiens huvudstad. Och i spetsen för Salòrepubliken stod Mussolini som ledare för det republikanska fascistpartiet. Men i april 1945 gjorde den italienska motståndsrörelsen uppror mot tyskarna och Mussolini, och fascistledaren tillfångatogs och avrättades. Med denna dramatiska tid i Italiens historia kan man bekanta sig i MUSA: Museo di Salo som också presenterar så vitt skilda ämnen som modern konst och instrumentbyggartraditioner, med betoning på violiner och cellon.
Idag är det självklara nöjet nummer ett att sitta på strandpromenaden och betrakta andra turister vandra av och an i solskenet. Och när tiramisu-bakelsen och skålen med färsk frukt slunkit ner kan vi vandra genom pelargångarna där antikviteter och lopptorgsfynd samsas med varandra. Eller följa med en roddtävling ute på de blåblanka vattnen. Och hade vi inte redan varit där kunde vi ha tagit färjan till Monte Baldo på andra sidan Garda-sjön. Men vi är mätta och nöjda och drar oss tillbaka till vår airbnb-lokal bara ett par kvarter ovanför strandpromenaden. Lokal och lokal, förresten… Vi har ett helt hus för oss själva, ett stort hus med tvättstuga och garage och utsikt över Garda-sjön. Vad mera kan man begära som avslutning på en en-veckas semesterresa?
Så styrde vi kosan mot Milano och flyget, via Bergamo som denna vår drabbats så hårt av coronaepidemin. Och så här i tidens backspegel (vår resa skedde alltså i början av maj 2018) måste jag bara konstatera: Jag är glad att ha fått uppleva Norditalien på nära håll, samtidigt som jag känner sorg över det hårt coronadrabbade Italien. Resor vidgar vyerna men resor knyter oss människor också närmare varandra. Trots pandemier. Eller kanske just även därför.
I morgon på bloggen: Ett litet bonusbildpaket från Garda-resan med motiv från Parco Natura Viva – safaripark och djurträdgård. Tack för resesällskapet!
