Här sitter jag, gamla kvinna med min bästa vän Bruno. Det är fredagen den trettonde och jag ser så många olyckliga människor som hastar förbi. Blickarna är stela och outgrundliga, liksom riktade mot någonting som hela tiden tycks försvinna bakom nästa gathörn. Käkarna är spända, läpparna hårt slutna och huden slät men livlös. Jag undrar hur deras blanka skor och vackra ytterrockar egentligen tål regn och blåst, om de fryser i marskylan? Och vart är de på väg – till kontoret? Eller fabriken? Eller butiken. Alla ska till butiken. Det sägs att man ska hamstra. Så att man kan vara instängd i sin bostad två veckor för att inte få smitta. Eller kanske det var för att inte smitta andra? Hur kommer det att se ut, ensamma inom fyra väggar – de är ju alltid på väg någonstans, har bråttom framåt? Men nu stängs de in i sina burar och ska klara sig själva. Det är nästan så jag tycker lite synd om dem.
Men här sitter jag med Bruno och vi har inte såna problem. Han är min bästa vän, min enda vän. Jag har en annan vän också, men vi har inte så mycket att säga varandra. Han heter Pierre. Har du något smeknamn?, frågade jag honom en gång. Men han bara fräste nånting ohörbart och fortsatte sitt hasande med den jättestora brödpåsen. Så jag säger Pierre fast jag gärna skulle kalla honom nånting mera kamratligt, sådär som gamla bekanta gör. Många säger duvmannen för att han matar duvorna. Det är det enda han gör – går sin runda via en rad brödbutiker och samlar upp deras gårdagssemlor och halvtorra batonger som han placerar i sin stora plastsäck. Sen kommer han hit till torgkanten och häller ut innehållet som en riktig välgörare från himlens höjd. Från taken kommer då alla grannkvarterets duvor nerflaxande och nästan dränker honom med sina vassa vingar. Det berättas att han i ett tidigare liv varit en riktigt elak snåljåp, självupptagen och titelsjuk, en sån där som ständigt har svar på frågor ingen ställer, som älskar att stå i centrum, som vill att alla ska tala om honom och hans pengar. Ja, han betedde sig verkligen som en riktigt ond människa, slog och bedrog. Berättas det. Men nu får han sota för allt det där, och det är därför han har så smutsiga kläder, det är därför han måste mata de dammiga duvorna: Nu får han smaka på frukterna av sina egna snedsteg. Därför haltar han fram här i centrum, därför speglas han i det starka solljuset och därför talar alla nu om honom. Här har han för en kort sekund fått huvudrollen.
Det är livets gång, säger man. Men jag vet inte… Då skulle det ju betyda att jag också har gjort någonting förskräckligt. Men det känner jag inte till. Jag kan inte tro att Gud skulle ha glömt bort mig, eller att han skulle straffa mig, nej, nej. Jag tror att allting, en gång i framtiden, blir alldeles rättvist. Fram tills dess kan jag bara tänka på dessa olyckliga medmänniskor som har allt men ingenting. Men vad händer nu när staden töms, när ingen mera korsar torget, när alla låser in sig i sina skyddsrum och det blir tyst på torget? Vem ska jag då se i ögonen, vem ska jag då be för. För Pierrre?
Fotografierna är tagna i Paris. ”Duvmannen” kom troligen varje dag med sin stora brödpåse till torghörnet mitt emot Centre national d´art et de culture Georges Pompidou och där bredde ut sin välsignade last för de hungriga duvorna. Kvinnan satt på samma torg inte långt från fåglarnas matstation.
