En av dagens många temadagar är alltså World Pinhole Photography Day. Det vill säga en påminnelse om och eloge till kamerans föregångare, den där svarta lådan (camera obscura) som genom ett litet hål sög in en ljusstråle på lådans bakvägg som sedan, i bästa fall, förvandlades till ett småsuddigt och uppåochnervänt motiv. Principen var känd redan före vår tideräknings början men det var väl i första hand Giambattista della Porta som 1558 i sin Magia naturalis beskrev tekniken. Så påstår åtminstone Wikipedia. Men detta pinhole påminner mig samtidigt om hålen i näthinnan som upptäcktes när jag var i 30-årsåldern och höll på att orsaka en smärre katastrof. Det trettioåriga kriget har nu varat i mer än fyrtio år. Nå, ett krig är det förstås inte, idag möjligen en bagatellartad daglig batalj.

Nu är ju det här med ljushuvuden, hål i lådor/huvudet och cirkulära läror ganska så rör(l)igt, på gränsen till smått snurrigt faktiskt. Jag menar, det handlar ju inte bara om årstiderna som jagar varandra som vettvillingar runt, runt (se texten längst nere) men fenomenet tangerar också mitt eget skrivande. Jag blev en gång uppmärksammad av en redaktörskollega att jag ofta avslutar en text i samma anda som jag inleder den – ett slags cirkulärtänkande. Men cirkulärt tänkande används också som begrepp i miljödebatten, och så har vi lärt oss att det finns nånting som kallas för cirkulär ekonomi. Om också kulturen är cirkulär och snurrig är mera tveksamt men ett är säkert: cirkeln, dess mittpunkt och periferi, utmanar inte bara skoleleverna på matematiktimmarna, den är troligen också invävd i mitt uppblåsta psyke. Åtminstone om jag tänker mig att himlavalvet på ett eller annat sätt återspeglar sig i kroppen, den bukrunda och konstfulla.

Talang för en, handikapp för en annan. Jag menar – för lokföraren är tunnelseende troligen en förutsättning för  att hen ska få jobbet, men en bilförare med samma talang lär nog inte bli godkänd i körkortsprovet. Nånting liknande är det med oss (amatör)fotografer: Ibland vill jag se vidvinkligt och brett och då är ett långt teleobjektiv till ingen nytta. Andra gånger är jag upptagen av att zooma in motivet och struntar då totalt i den vidsynta omgivningen. Den här förmågan – att vid behov kunna se antingen brett eller smalt – är troligen en återspegling av bilder i vardande på en bortre vägg i kroppens inre utkanter. Visst kan jag bli inspirerad av yttre motiv också men utan en motivkänslig och framkallningslysten hud bleknar bilden snabbt bort i det ständiga ljusflöde som de seende ögonen antastas med. För mycket ljus, och för lite, är fotografens fiende nummer ett.

Hålen i mina näthinnor, som för länge sedan svetsades fast med hundratals laserskott, har helt säkert bidragit till mitt behov av att fotografera. Med diverse gråa slöjor seglande framför ögongloben är jag dock smått tvungen att ta till kamerans knivskarpa lins för att i ord och bild, informativt och konstnärligt, kunna återspegla händelserna på jordgloben, både de synliga och de känslomässigt upplevda. Skrivandet, fotandet och melodisättandet är min tresiffriga pinkod som lyft mig ett litet pinnhål upp på den objektivt sett pinsamt sneda karriärsstegen.

 

FOTON: Krontranan fotade jag i Pombia Safari Park, rätt nära den sydligaste delen av Lago Maggiore i Italien | Gundin, en kamfingerråtta, knäppte jag genom en glasruta på Högholmens zoo. | Folkfester är festliga att fota. Den här firades häromåret i Brunnsparken i huvudstaden. | Sothönans nykläckta ungar i sitt bo vid Porolampi, inte långt från Hertonäs gårds park i Helsingfors.