Nu när nationella och internationella orosmoln drar in över kusten ska jag vara lite försiktig med ordvalet. Dagens rubrik syftar inte konkret på jag skulle uppvisa något virussymptom, men nog bildlikt att jag rör mig i virusträsket. Det är alltså det jag inte ska göra just nu, lägga näsan i blöt där, alltså. Sällan har det konkreta och det bildlika idkat så nära umgänge som i det här fallet: Om jag sticker näsan i blöt är risken stor att jag också får en blöt näsa. Vilket väl egentligen borde vara ganska självklart. Jag ska alltså inte ta mig vatten över huvudet, inte protestera mot utegångsförbud till exempel.

Nej tvärtom, jag applåderar (med handskarna på visserligen..) åt alla vettiga restriktioner. Jag ska verkligen inte ropa hej innan jag är över bäcken men nog till bekanta som, liksom jag, högst en gång i veckan besöker det välsignade snabbköpet, visserligen då också som en tjuv om natten och med is i hatten. Där kryssar jag sedan småsvettig mellan tonfiskburkar och vattenmeloner, medelhavskryddor och havtornsdrycker, de sistnämnda proppfyllda med omega 7 som älskar mina torra slemhinnor. Däremot är jag inte riktigt torr bakom öronen efter morgonduschen men jag fortsätter i alla fall med motionsgåendet längs strandkajerna tidiga förmiddagar och där noterar vad som gömts i snö och så vidare, och kanske med det skarpa teleobjektivet fångar en och annan återvändande sjöfågel eller en och annan överdrivet förutseende valarbetare. Jag trivs som fisken i vattnet med att hålla mig på landbacken men märker att jag nu håller på att hamna ut på hal is med mina inte alls vettiga men desto mer vattiga formuleringar. Hajar du?

Jag känner ett stänk av vemod när jag noterar att motsatsen till modersmjölk är farvatten och jag översvämmas av förtvivlade frågor: Varför får inte jag lida när Barösunds farled!? I mitt inre ser jag ett hav av människor men framför mina tårade ögon knappt en själ. Jag undrar, med C G Lindstedts sällsynt välformulerade och insiktsfulla ord: Får man dränka sig var som helst eller måste man först skaffa sig ett vattenpass?  Det har regeringen inte sagt ett knyst om även om många ministrar talar många språk alldeles flytande. Ah, jag kunde drunkna i statsministerns källklara madonnaögon men när mina ordrika kärleksförklaringar forsar och skvätter kring Statsrådsborgen är det som att hälla vatten på en gås. Det är det som ingen tänker på: När man räddar en person från att drunkna måste man först få personen ur vattnet och först därefter vattnet ur personen. Hjälp! dra upp mig ur detta dagligen lika intressanta havsvattenstånd som omgärdar min finlandssvenska kust, jag håller på att s(v)imma i ett hav av självömkan och överdriven sjölivsoerfarenhet. Skulle det bara passa in i sammanhanget skulle jag nu gå på tunn is men jag har redan sjunkit till botten – jag en droppe i havet, jag alla dessa droppar som urholkar stenen. Den enda tröst jag kan tänka på just nu är liknelsen om att min kropp är som isen, min själ är som vattnet och min ande är som ångan. Andra människor består till 60% av vatten men jag är 100% vatten – jag, ett enda stort H2O. När kroppen sjunker försöker jag därför hålla ångan uppe. Så svävar min ande några meter ovanför marken, i höjd med eltrådarna – ”vattenfall som lärt sig gå på lina”. Och senast nu förstår jag med all önskvärd tydlighet att jag faktiskt inte ska lägga näsan i blöt, hellre upp i himlen, högt ovanför molnen.

Må Internationella vattendagen bli en riktigt våt fest innan också den bubblan brister!

 

Fotot: Kaskelot (tror jag!) strax utanför ön Sao Miguel på Azorerna.