Från molnens purpurstänkta rand / sjönk svanen, lugn och säll / och satte sig vid älvens strand / och sjöng en junikväll, skaldade Runberg. Det är någonting storståtligt och värdigt, vackert och elegant över svanen och när ett svanpar för några år sedan byggde sitt bo alldeles vid Porovikens strand beslöt jag mig för att följa med ruvningen och den kommande kläckningen. Här i parkområdet mellan Kasberget, Tammelund och Hertonäs strand rör sig cyklister, motionärer och hundägare från morgon till kväll men det bekom tydligen inte paret Knoelén som ruvade och ruvade och ruvade – i minst 40 dygn. Tisdagen den 26 maj lite över klockan åtta på morgonen denna soliga dag hade jag turen att ensam få beskåda det stora undret – de första kläckningarna. På strandbanken cirka fyra meter från boet hade jag fri insikt i händelsernas centrum. Och fru Knoeléns tysta medgivande.
Fågelböckerna berättar att vi har tre sorters svanar i Finland: knölsvan, sångsvan och, som passerande flyttfågel, den mindre sångsvanen. Men heter man Knoelén så är man förstås en knölsvan. Av fru Knoeléns sex ägg har det första här redan kläckts och innehållet ligger utmattat och tar igen sig bakom stråna. Arvingen nummer två, äggschamponerad och småförvirrad, skalar långsamt av sig sin tillfälliga boning och tar sig en funderare på vart han hamnat. Modern följer nyfiket och aktivt med det dramatiska händelseförloppet.
Om nordens skönhet var hans sång / hur glad dess himmel är / hur dagen glömmer, natten lång / att gå till vila där. Men redan följande dag är småttingarna nyfikna på den värld som öppnar sig under det vita parasollet. Svanen-märkta av födsel och ohejdad vana ska de sprida sitt miljöbudskap redan från start. Och jag har lärt mig att om jag ”svanar mitt liv” betyder det att hållbarhet och återanvändning står i första prioritet, liksom källsortering, kollektivtrafik och nej till överkonsumtion. Att svana gör skillnad.
De närmaste dagarna besöker jag famljen Knoelén minst en gång per dag. I inget skede hör jag några varningsväsanden men med hjälp av det större teleobjektivet kan jag å andra sidan hålla mig på några metes avstånd och ändå zooma in detaljerna. Det är ett sant privilegium att på det här sättet få umgås, kanske inte bli fadder men åtminstone vara ett vittne. Svårare är det att få de små liven att posera samfälligt, att titta på fotografen och se betagande ut. Men det räcker ju om en gör det.
Medan de övriga håller till i källarvåningen börjar den aktivaste plötsligt söka sig upp längs mammas rygg. Mödosamt men målmedvetet kliver hon upp mot den långa halsen där hon sedan pustar ut och rättar till sin halvliggande ställning och liksom uppfordrande säger till mig: – Blir det bra så här, alltså…? Och jag nickar tyst, och börjar knäppa en rad bilder allt medan jag memorerar Runeberg: Vad mer, om än din levnads dröm / ej sekler tälja får? / Du älskat har på nordens ström / och sjungit i dess vår. Men, men, nationalskaldspoesi i all ära – i huvudet, ja i hela kroppen faktiskt, hörs en ensam cello som målar Camille Saint–Saëns gudavackra tonbild av Svanen – skönare än så här kan det inte bli.
