Förra sommaren vandrade jag med kameran framför högra ögat i några av huvudstadens stadsdelar, bland annat på Skatudden, i Tölö och i Fiskehamnen och som jag sen berättade om i blåggen. Den här sommaren har jag för avsikt att fortsätta mina flegmatiska och fotografiska flaneringar i en storstad som både förändras med fart och ändå samtidigt bär på en lång tradition och historia. Dagens tur går till den omtalade Kronbergsstranden.

Från Kronbergsstranden ser man rakt över Kronbergsfjärden mot en kännspak Helsingforsprofil där tre kyrkor pekar mot himlen: Agricolakyrkan, Johanneskyrkans dubbeltorn och Domkyrkan. Tillsvidare har den enda färdvägen till den nya stadsdelen gått från centrum via Fiskehamnen, Brändö, Hertonäs och Degerby. Om några år, är det tänkt, sträcker sig här en elegant bro, eller egentligen tre broar mellan centrum och detta nya bostadsområde som är planerat för drygt 13.000 invånare. Kronbergsbron ska koppla samman Kronbergsstranden med Högholmen, Finkens bro kommer att förena Högholmen och Sumparn, och så till sist, eller först, byggs en bro som ännu inte har namn och som kommer att möjliggöra trafik mellan Sumparn och Havshagen. Spårväg, cykelväg och gångbana ska få plats på denna sammanlagt tre kilometer långa eleganta broförbindelse som dock ratar all biltrafik. 800 miljoner kommer kalaset att kosta oss snälla skattebetalare, i värsta fall ännu lite mera. Men vill man vara fin så får man som bekant lida pin.

Häromkvällen vandrade jag med Vive runt i de nya kvarteren. Många hus var inflyttningsklara redan förra sommaren men känslan av byggarbetsplats är fortfarande påtaglig, speciellt nära strandlinjen. Här ska hus och arbetsplatser för 800 bara inom ett par år samsas med vida vatten och naturnära rekreationsområden. Mer än 13.000 människor ser fram mot att här leva och bo, älska och kivas, handla och vandla. Men jag undrar – ska de klara av sina bostadsskulder, ska de få ett drägligt liv? Eller kanske de helt automatiskt blir lätta i sinnet och rika i anden av alla himlavyer och det hudnära vattenstänket? Kanske de i själva verket blir lyckligare än de flesta andra, nära som de har till landets hjärta men ändå är befriade från citys förhöjda pulsslag och trängsel? Jag vill gärna tro att det blir så. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur dessa enorma betongklossar – även om de ligger naturnära – påverkar själen. Eller kanske det är just det som behövs: ett starkt skydd, en konkret mur mellan ett bräckligt kroppsskal och en nyckfull framtid? Sedan snart tio år tillbaka i tiden bor jag själv, uppfödd på ett grådaskigt och slumrande Skatudden på 1950-talet, i Hertonäs strand, ett (lagom långt) stenkast från Kronbergsstranden. Och jag trivs utmärkt. Så, javisst – stadsplaneringen har tagit jättekliv på bara de allra senaste decennierna. Nu handlar det minst lika mycket om miljön som om arkitektur i allmänhet och tekniska finesser i synnerhet. Men hus förvandlas överraskande snabbt till hem, och hem fyller dagar och nätter med liv. Och där det finns liv finns det i bästa fall hopp, och där det finns hopp finns det vanligen en studsmatta. Och finns det en studsmatta finns där också glada barn i närheten. Så hänger de stora byggnaderna och det lilla livet samman i en lång, byråkratiskt komplicerad och helt säkert mycket kostsam händelsekedja. Men först är huset. Annars skulle livet vara hopplöst.