Det är nu det sker, mycket av det jag väntat på denna sjuka vår. Och även om underbart är kort – för att citera Povel Ramel – så består det ändå någonstans för evigt. Och för att riktigt minnesgardera mig så låter jag kameran knäppa mer än vanligt, från morgon till sen kväll. För det är just morgnar och kvällar som ger det bästa ljuset – mitt på dagen tar solen i värsta fall kål på nyanserna och skarpa skuggor skymmer sikten. Men det kan förstås också ha sin poäng, skuggorna är ju en realitet nästan jämt i livet och då kan det vara en viss idé att bekanta sig med dem åtminstone på det konstnärliga planet. Men terrassens spirande äppelblom tycker jag gör sig bäst i mjukt morgondis.
Mitt på dagen genomborrar solen de nu nästan utblommade tulpanerna på berget precis utanför sovrumsfönstret, det vill säga de som finns kvar: En närgången förbipasserande knyckte först en blomma och när jag upphöjde min förgrymmade stämma, och med förvåningens finger i häpnadens mun skakade på huvudet, lät reaktionen inte vänta på sig: Följande dag var sju tulpaner nermejade och kvarlämnade, och jag tror mig nästan veta vem som är förövaren. Efter min första känslomässiga överdrift började jag tänka på tulpanterroristens psyke och konstaterade snabbt att hon (ja, det var en hon) troligen mår riktigt illa. Och då kunde jag släppa piskan och i stället förlåta och ägna mig åt kreativare projekt.
Det är med människan som det är med naturen – ju närmare rötterna jag betraktar min omgivning desto bättre kan jag i bästa fall ana orsak och verkan. Jag har visat dem förut – styvmorsviolerna på Andberget – och jag återkommer till dem, nu ytterligare ett steg längre ner. Ur en grön-brun-grå jordskorpa tränger de små liven fram, självmedvetna och färgstarka, lika späda som väna. Men för myror, spindlar och skalbaggar måtte de te sig som enorma lysande trafikmärken i en snårframkomlig djungel. Allt är som bekant relativt.
Fyra och en halv meter från husväggen breder i år ut sig ett litet hav av liljekonvaljeblad, betydligt fler än normalt. Jag har ingen aning om vad det beror på och när jag nu står här i solvärmen slår en omisskännlig doft emot mig. Men mina konvaljekänslor är kluvna. Dels har jag lärt mig sen barnsben att liljekonvaljer är giftiga, dels associerar jag liljekonvaljbuketter med de rumänska tiggare som sitter eller står i vart och vartannat gathörn i city (Jag ger hellre en slant utan vedergällning). Men här på bergsängen, mellan terrassen och den sommarskira rönnen, är de grönvita skönheterna en njutning både för öga och näsa. Och bättre lär det bli de närmaste dagarna.
Ännu för en vecka sen var jag mycket tveksam huruvida körsbärsträdet skulle blomma rikligt eller knappast alls. Idag vet jag: rikligt. Senaste höst ansade vi nämligen bland de spretiga grenarna men tydligen har trädet åtminstone inte mått sämre av det. Frukterna är knappast ätliga för människor men rena delikatessen för sidensvansar och trastar. Men det är förstås ett senare spektakel. Nu, NU!, silar jag försommarkvällssol genom vita blommor och ljusgröna blad.
