Olympia

Mitt minne av Olympiastadion från mitten av 50-talet är en jättestor byggnad med väldiga väggar som stod där i solistiskt majestät alldeles invid Simstadion och Fartvägen i Djurgården, en ensam jätte som bjöd på kittlande spänning, trängsel och delaktighet i något gemensamt stort. Och som i sina väggar hade inskrivet de moderna olympiska spelens devis, formulerad 1896 av Pierre de Coubertin: ”Det viktigaste i livet är inte att segra, men att kämpa väl”. Fotbollsmatchernas och friidrottslandskampernas varierande stämningar sågs från och besatts på hårda träbänkar under bar himmel, mera sällan under tak på huvudläktaren. Sedan 1950-talet och en liten bit in på 60-talet har jag knappast snuddat vid Olympiastadion – min bästa stadiontid sammanfaller med de tidiga tonåren för snart hisnande sextio år sedan. När jag idag låter kameraobjektivet svepa över mellersta Tölö är det egentligen bara stadiontornet och de många flaggorna som avslöjar att här ligger en idrottsarena med både historisk och fysisk tyngd. Den snabbt växande huvudstadens konkurrerande byggnadsverk kryper allt närmare idrottens högborg och ser ut att snart nästan kväva den.

Idag, lördagen den 22 augusti 2020, återinvigs ett nyrenoverat Olympiastadion. Ännu mitt i veckan låg arbetsbaracker, bajamajor, transportfordon och allsköns bråte om inte i en salig röra så åtminstone i en ohelig allians utspridda runt kronjuvelen. Ett uppiffat skal innesluter en väldig massa nya underjordiska utrymmen och ett tak som sträcker sig 360 grader runt hela härligheten. För att inte tala om all ny teknik som inte bara ska underlätta arrangörsarbetet men också mota potentiella terrorister i grind. Idrott idag är inte det samma som när Stadion ursprungligen började byggas på 1930-talet.

Och jag undrar vad Paavo Nurmi tänker på där han manligt självsäkert löper under alla dessa mängder av firmaflaggor som vajar i den kommersiella sensommarbrisen: – Vad har hänt med idrotten, med världen, med människan? Vart försvann tilliten, vi-andan, den ärliga kampen, framtidstron och de upphöjda idealen? ”Jag har tappat mitt minne, är jag svensk eller finne”? Och jag som alltid varit frisk och stark, ett föredöme för den unga generationen, för hela nationen, jag känner mig plötsligt inte riktigt i form, föga hastig, lite hängig, hest hostig.

– Det talas om en pandemi, ett slags virusarnas olympiska spel. Jag har hört att den slår ner kroppar och infiltrerar själar men jag är nog en av de första statyer som hotas av COVID-19. Men det är jag ju å andra sidan van vid – att vara först, alltså. Så därför bär jag mitt munskydd som ett föredöme, som ett exempel för andra. I dessa oroliga och kontaktfattiga tider kan vem som helst smittas av idrottsfeber och tävlingshysteri. Och det kan ju aldrig sluta väl.

Tänker idrottsikonen Paavo. 1952 var jag fyra år och inte riktigt mogen för Olympiska spel. Men pappa, född 1893 och som besökt spelen i Stockholm 1912, gör nu sin visit också i olympiaborgen. Min pappa, nästan ett olympiaspelens åskådarproffs, kom ihåg när Hannes Kolehmainen – ”den flygande finländaren” – 1912 i det legendariska 5000 meters-loppet slog fransmannen Jean Bouin med en tiondedels sekund: Det var kamp! Det var bragd! Det var stolthet! Om det oförglömliga ögonblicket i Finlands idrottshistoria höll jag sedermera ett föredrag på någon av de första klasserna i Svenska Normallyceum, troligen mer eller mindre normalt nerskrivet av pappa. Och fick för den idrottssnuddande bragden ett osedvanligt gott omdöme, nästan guldmedalj. Jag var textdopad redan då.

Ja, det är sorgligt nästan alltsammans; att byggtider inte håller sig inom kalenderåren, att budgetar överskrids med råge, att idrotten blivit så oerhört vinnarfixerad att en förlust nästan är jämförbar med döden. Och allt handlar dock sist ock slutligen om millimetrar och mikrosekunder, tur och otur, väder och vind. Idrott på högsta nivå är blodigt allvar, så blodigt att Pierre de Coubertins välkända ordstäv idag helt enkelt borde skrivas om för att motsvara verkligheten: ”Det viktigaste i livet är inte att kämpa väl, men att till vilket pris som helst vinna, för det är tillvarons högsta mål och mening – att vara först!”