Idag ihågkoms, åtminstone i USA, den fransk-amerikanska ornitologen, naturalisten och konstnären John James Audoborn med en egen temadag – National Auduborn Day. Det föranleder mig att döpa dagen till Tänka på Tippor-dagen. För de är väl så för många av oss – fåglar flaxar inte bara framför våra yra vårögon men också i bakhuvudets skummare korridorer. Tänk bara på Hitchcocks skräckfilm Fåglarna. Eller på Kalle Anka. Eller på Karl Axel Karlfeldts fågeldikter: Högt ropar knarren, min sträva, men eldiga näktergal… och Miros Gestalter, fåglar. För att inte tala om Camille Saint–Saëns Svanen – någonting av det vackraste jag vet i tonväg. Och ordspråket En svala gör ingen sommar (eller som jag föredrar att formulera det: En svala inomhus gör att ingen somnar). Vi är många som har pippi på fåglar. Så ock Långstrump.
Jag äger fyra fågelböcker: 1) Lars Svenssons Fågelguiden – Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan), 2) Marcus Schneck & Pertti Koskimies: 101 Lintuharrastuksen kultaista sääntöä, 3) Naumann: Naturgeschichte der Vögel Mitteleuropas (band IV) och 4) dito band XI. De två första får stå för den pragmatiska informationen i dagligt vingligt sällskap men det är de två sistnämnda som fyller den estetiskt suktande själen med emotionella suckar och den opererade näthinnan med mängder av visuella vitaminer. De tyska fågelböckerna, 370×270 mm stora, 400 sidor tjocka och tryckta i början av 1900-talet, innehåller nämligen en liten guldgruva: Ett femtiotal konstnärligt utförda fågelplancher, inte helt olika de tre finländska bröderna Wrights berömda illustrationer i Svenska fåglar (1838). Texten under bilden ovan: Picus canus L. Grauspecht. Altes Männchen, altes Weichen, junger Vogel. 5/6 natürl. Grösse. Grå hackspett, alltså.
Men det finns föralldel andra fåglar i huset också, några av glas, några i keramik. Och tre lergökar. Eller egentligen två traditionella lergökar och en snöripa som man kan blåsa i rumpan. Vilket jag aldrig gör, men barnbarnen tycker de är lite kul ibland. Och så har ju Cornelis Vreeswijk skrivit en Ballad om en lergök som har ett omkväde som lyder: Hav misskund med en mö, Se allt jag har kvar är min lergök. Vilket alltså inte är så mycket.
I slutet av 90-talet jobbade jag som ombudsman på Svenska Kulturfonden och vid tidpunkten för min 50-årsdag flyttade fonden till Koitto-huset i hörnet av Simonsgatan och Georgsgatan. Av Konstsamfundet fick jag då som gåva den välbekanta Aarikka-tuppen, med en liten plakett där det står: Välkommen till Tuppens torg. Tillsammans med en handgjord träskulptur från Mexico, en så kallad alebrije, vaktar tuppen högst upp på bokhyllan över vardagsrummets föga kulturella liv och leverne.
Självfallet fotograferar jag också fåglar, både vilda och de som är inhysta i djurparker. Men ju mindre och vildare, desto svårare är de att knäppa. Betydligt enklare är det att knäppa stillastående varelser, i synnerhet om de redan från början själva verkar lite knäppa – ett slags ömsesidighet, alltså. I väntan på en båt som skulle föra oss ut till en av världens största kolonier av havssula, Bass Rock med över 100.000 exemplar, hamnade jag öga mot öga med den här typen i North Berwick, en halv timmes tågfärd från Edinburgh. Jag skulle just säga några väl valda ord om de stiliga klipporna och den vida utsikten när han vände på huvudet och lät förstå: Håll truten!
Så var det slutkacklat i denna äggstra söndagsbilaga. Nu kan jag inte kläcka mer och uppmanar alla blåggare: flyg och far! Vart? Det vete fåglarna!
