Ovan: Kägelviken. Grönlund-Nisunen: Light Weave
Det mest urbana av alla urbana sätt att transportera sig i en storstad är att åka tunnelbana. Som så många andra har också jag gjort det: i London, Paris, Madrid, Milano, Mexico City, Stockholm. Trånga, slamrande vagnar, på sommaren kokheta, i rusningstid smockfulla och klaustrofobiska, men ofta pålitligt snabba och övergångsvänliga. Det vill säga när man äntligen hittat rätt i de underjordiska korridorerna och klämt in sig i plåtröret. Det är lite på samma sätt som med flyget: Flygresan går relativt snabbt men det är transporterna till och från flygfältet som tär på tiden.
Helsingfors universitet/Kajsaniemi. Annikki Luukela: Verkosto
Så är det alltså ute i metropolerna, säger den som prövat några. Annat är det med Helsingfors kära Metro. När världsstädernas tunnelbanenät visuellt påminner om innehållet i en skål kokt spagetti kan Helsingforsmetron i bästa fall definieras som en spagettislinga. Okokt. Spikrak sträcker den sig, åtminstone på informationstavlorna, från väster till öster. Nå, riktigt sant är det ju inte; i den östliga änden, efter Östra Centrum, delar den faktiskt sig i två spagettistråk; en till Nordsjö och en till Mellungsbacka, båda dock ynka tre stationer långa. Som snabbmakaroni. Riktigt mätt blir man alltså inte på denna svältföda, men som dietalternativ fungerar den utmärkt. Och snabbt och ganska lågmält slinker vagnarna iväg, utom när det blir förstoppning i systemet förstås. Vilket händer.
Järnvägsstationen. Sanna Karlsson-Sutisna: Metron kasvoja sunnuntai-iltana
Men min Metro har någonting som andra tunnelbanestäder ofta saknar: konst! Eller…? Jo jag vet, det finns visst nog också lite färgkludd i Stockholm och kanske i Paris, och i London. Men i Helsingfors har ingenjörerna redan i ett tidigt skede bjudit in konstutövare för att förgylla en i övrigt deprimerande klipphåla. Det betyder att de nyare stationerna i västra delen ut mot Esbo är både färgstarkare och fräschare än centrumregionens äldsta stationer. Totalt konstlösa är stationerna på sträckan Sörnäs–Fiskehamnen-Brändö–Hertonäs–Igelkottsvägen, alltså min närmiljö. De är nästintill deprimerande trista och betongsprängda. De konstaffischer som, mer eller mindre tillfälligt, hänger till exempel i min station, Hertonäs, är kanske skapade av professionella men resultatet är lika deprimerande dystert och färgfattigt som läget är i resten av stationen. Det mest lysande är lamporna i godisautomaten som knappast någon använder.
Ängskulla. Mari Rantanen: Niittykumpu
När jag häromdan åkte ända till Ängskulla (näst sista hållplatsen västerut) fick jag svar på varför metrobygget åt det hållet drog så ut på tiden: Det var konstens fel. Eller rättare sagt förtjänst. Här tornar Mari Rantanens dekorativa färgplattor uppåt väggarna och ger en försmak av naturen där ovan jord. Och mycket riktigt har hon döpt sin metrokonst till Niittykumpu – Ängens kulle. Visst, en gång i historien låg här säkert en böljande blomstrande äng, idag spretar två 20-våningsskyskrapor upp mot himlen precis ovanför utgångarna. Lite längre bort har hushöjden minimerats till åttavåningskvarter men det o aktat ser okapistatyn i gathörnet lite vilsen ut. Det skulle jag också göra om jag en sen kväll skulle tappa bort mig här på den före detta savannen.
Hagalund. Kim Simonsson: Emma jättää jäljen
Det mest imponerande konstobjektet på metrolinjen är sannolikt Kim Simonssons jätteflicka i Hagalund; Emma jättää jäljen, vilket i svensk översättning låter nästan som hittat: Emma lämnar spår. Men den färgglada handen kanske antyder att namnet varken syftar på metrospår eller fotspår. Annikki Luukelas kolorerade lysrör i Helsingfors Universitets metrostation (fd. Kajsaniemi) har lyst upp passagerarna sedan 1995 och är redan en del av det kollektiva metrominnet. Sanna Karlsson-Sutisnas Metroansikten en söndag kväll på Centraljärnvägsstationens metroplattform står lite i skymundan, osynliga, som man kanske gör en söndag kväll i metron. Men som sagt, det finns konst i metron nästan på alla stationer, ibland nere vid spåren, ofta på väggarna, även i taket. Och i Östra centrum till och med ute på Revals-planen.
Metron kl. 12.15.
Unikt? Tjaa…. Stockholms tunnelbana bär epitet Världens Längsta Konstutställning (110 km.). Moskvas tunnelbana liknar väl närmast ett konstmuseum i lyxklassen. Londons Underground, världens äldsta grundad 1863, inhyser både fasta konstverk, tillfälliga utställningar och samarbete med kosthallarna ovan jord. I New Yorks tunnelbana har konsten varit en central del av underjordstillvaron sedan starten 1904, och Shanghai subway, som är världens längsta tunnelbana med sina 676 kilometer spår och 10 miljoner passagerare per dag, inhyser också en mängd konst: ”The Metro is no longer just for transportation. Decorating public spaces is the most direct form of art”, säger designern och konstnärliga ledaren Wang Linjie. Och så kunde jag fortsätta jämförelserna globen runt, mer eller mindre konstlat. Det närmaste jag kommer min kära HesaMetro, både vad gäller konstsyn och utsträckning, är Pyongyangs tomma metroverklighet i Nordkorea: två linjer, sammanlagt 22 kilometer och knappast några passagerare överhuvudtaget. Men jag föredrar med många hästlängder trots allt de småhårda orangea bänkarna i de hyfsat städade vagnarna framom äkta guld, kristaller och lyckliga diktatorsporträtt i varje knut och hall.
Metron är min navelsträng till staden, livgivande och nödvändig, pålitlig och sällan ärad. Och Tage Toll instämmer, om än med en viss reservation. Idag åker han metro med en tavla mellan benen. Det är inte så suspekt som det låter, tvärtom är hans mobila rörelser i environgerna helt styrda av djupfilosofiska ambitioner och konstnärliga målsättningar. Idag torsdag är det dags för fjärde kapitlet – ”Torsdag” – i berättelsen om Tage Tolls tavla: Se balken upptill.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.