Djurlivet vid Hertonäs strand är kanske inte så vidlyftigt som på Högholmen ett längre stenkast härifrån men alldeles tillräckligt för en urban vandrare. Och just dessa dagar i slutet av maj är det full fräs på vingar och päls. Nere vid bron, i ändan av den lilla kanalen som vätter mot Brändö, har gamla bekanta paret Knoeléns skaffat sig en lyxig lya med havsutsikt. Så gjorde de också för några år sedan men då lade de sina bopålar i den mera anspråkslösa Poroviken en knapp kilometer härifrån. (Ärligt talat vet jag inte om det är samma svanpar, men jag utgår från det). Nu har de alltså etablerat sig vägg i vägg med stadsdelens troligen förmögnaste elit, bara några meter från eleganta terrasser, svindyra utegrillar och pampiga lyxbilar. Här ligger fru Knoelén till synes fullkomligt oberörd, trots ständigt förbiilande cyklister, svettiga motionärer och fnittriga flanörer. När vi, stilla och försynta, gjorde vår entre hade fru Knoelén vänligheten att omedelbart lyfta på den vidlyftiga rumpan och presentera ingredienserna till hela hennes sexäggsomelett för våra nyfikna blickar. Jag tackade förstås för omtänksamheten och lovade återkomma när det är så dags. Och om jag ändå skulle missa kläckningen så har jag minnesvärda bilder från motsvarande händelse härom året. Vilket den aktiva bloggbläddraren de närmaste dagarna kommer att få bildbevis på.
Nere i Hertonäs gårds dammar flaxar och simmar min kompis Skrakis, en lite skygg och känslig typ som accepterar min närvaro först efter en stunds tyst och orörligt stillasittande invid en bred trädstam. Men sen simmar hon smånyfiket närmare och jag får följa med hela skrubbningsproceduren från början till slut. Och i den ingår ett antal eleganta flaxövningar, liksom för att imponera på mig. Med jämna mellanrum promenerar hon vaggande men målmedvetet också ut på gräsmattorna. Det ser onekligen lite lustigt ut – fast mark under de stora slafsiga paddlorna erbjuder inte maximal framfart.
I den andra dammen fyrtiotvå meter längre bort snurrar en stirrig varelse av och an. Det ser lite smånervöst ut och först efter en stunds överblickande upptäcker jag de fyra dunbollarna som ploppar upp ur djupet lite här och där. Jag sätter mig stilla ner på huk med kameran beredd och fru Knipa, som nu kanske tycker att hon inte mera är i knipa (ha ha haaaaa…!), lägger sig halvt på rygg i vattnet, nästan som en utter, och börjar putsa magens fjäderdräkt. Det ser onekligen lite bakvänt ut men fungerar tydligen alldeles utmärkt.
När putsandet är fixat simmar knipmamman nästan rakt emot mig, kommer fram till dammkanten mindre än två meter från mig, och vaggar upp i gräset nästan bredvid mig. Så ropar hon på arvtagarna som dyker upp från ingenstans och hela gänget sätter igång med intensiv fjäderputsning respektive dunbollspolering. Och jag sitter bredvid och knäpper bilder av de småknäppa charmtrollen. Som på given signal några minuter senare tågar gänget sedan tilllbaka genom gräset och kastar sig ner i plurret. Tack för besöket, säger jag.
Jussi besöker mig praktiskt taget varje dag på Andberget. Ofta lägger han sig i den nu varma sanden alldeles invid husväggen, eller under tallen ett par meter från terrassen. Jämfört med stadskaninerna som finns i flera ryckiga exemplar, är Jussi nästan alltid ensam. Han är långsamheten och sävligheten personifierad: Det saftiga gräset inmundigas under kraftig koncentration medan öronen likt radar plockar upp ljud och läten i omgivningen. Han har ganska långt vant sig vid min närvaro (ofta fotograferande genom vardagsrummets öppna fönsterlucka) men hans stirriga ögon har järnkoll på mina rörelser. Häromkvällen upptäckte han plötsligt några maskrosor alldeles nedanför fönstret som han helt sonika slevade i sig – det hade jag inte sett förut. Ja, ja, Jussi är en egensinnig varelse, loj och mediterande, när han inte käkar förstås – vilket han gör mest hela tiden.
