På Världsdagen för djur och natur gör jag en rasande snabb dykning ner i resefotoböckernas visuella värld och plockar fram några totalt osammanhängande bilder på dagens tema. Och jag startar på Skåldö i Ekenäs skärgård där jag tillbringade några somrar i början av 2010-talet. Trollsländor var min mammas visuella signum som duktig amatörmålare och jag har tidvis försökt följa de eleganta men mordiska varelserna med kamerans lins. Uttrycket ”äta bör man annars dör man” får en alldeles speciell betydelse för flugan på fotot.
Den här muntra jycken – Aapo är hans namn – hade jag det tvivelaktiga nöjet att underhålla ett par timmar medan hans matte var på några viktiga ärenden. Är man fyra månader ung har man ännu inte läst det finstilta i livets etikettsbok så det må vara förlåtet om man då, som ett slags inledning på dialogen, kissar mitt på golvet. Efter diverse fruktlösa försök att aktivera det valplurviga charmpaketet tröttnade han snabbt på sin t.f. husse och lade sig helt sonika på mattan. Och somnade.
Ett behändigt sätt att bekanta sig med djurlivets ibland lite udda filurer är att besöka dem på en djurmässa. I det här fallet var det avdelningen katter i min djurfyllda fotohjärna som fick sig en injektionsspruta. Allergisk som jag är mot katter (och kaniner!) nöjer jag mig med att beundra dem på respektfullt avstånd. Men den här fulsnygga varelsen fick mitt hjärta att göra en liten extra volt. Spooky, men ack så charmig!
Från djurmässa till Zoo. Det är med kluvna känslor jag besöker djurparkerna i Europa men till mångas fördel måste noteras att de nyare ofta byggts med utgångspunkt i djurens varierande behov. Men visst är det sorgligt att ibland notera djur som bokstavligen och klaustrofobiskt är inburade med nästan ingen natur i närheten. Då är en morot en ganska klen tröst. Även för en mandrill.
Fiffigare är det kanske att människorna, hänsynsfullt och i lagoma portioner, i stället söker sig till djurens nästen, som här. Enligt Sir David Attenborough är havssula-kolonin på Bass Rock utanför North Berwick i Skottland ”… one of the 12 wildlife wonders of the world”. Enligt uppskattning lär det husera närmare 150.000 (!) sulor på denna gigantiska klippö som en gång i tiden (kring 1500-talet) fungerat som fängelse, och ännu tidigare (500-talet) som evangelisten och eremiten Baldreds hem. Vill man vara lustig, och det vill man, kan man lugnt konstatera om denna plats: Många sulor, få fotspår … Eller: Resebranschen i Edinburgh-regionen skor sig på sulor … Men roligare än så bir det inte.
Alla kryp är kanske inte så kramgoa, och många är de facto ganska motbjudande. Och de flesta undflyende. Val eller inte val, undrar det finska folket just nu. Frågan är lika aktuell när man bongar kaskeloter utanför Azorerna i Atlanten. Vi hade tur att på ett par hundra meters avstånd se stärtfenan av en uppskattningsvis aderton meter stor bjässe. Närmare än så kom vi inte. Ja, det finns mycket vi har att lära av djuren (om vi undantar lusten att äta upp varandra, men annars) … Som till exempel att det är naturen som bestämmer och att det är vi människor som ska anpassa oss. Alltså den vägen, inte tvärtom. Annars går det åt skogen, även om man är på havet.
