Under våra resor i Europa finns de ofta två mål som lockar mig alldeles speciellt; djurparker och gravgårdar. Ja, det är här som paradoxerna slår mig som trumpinnar på hudskinnet; djurens liv och leverne bakom lås och bom, och människans liv bortom grav och sten. Det är sånt som framkallar mina slumrande inre bilder – de till synes levande, och de till synes döda. Tanken triggar mig.
Nu senast skedde det i schweiziska Lugano, eller rättare sagt strax utanför Lugano, i byn Morcote. Här, på en imponerande höjd över Luganosjön, ligger en liten gravgård på en av de vackraste platser man kan tänka sig. Där långt nere glittrar vattenspegeln endast bruten av två kanoter som sakta glider genom det blågröna. Solen gassar och skapar skarpa skuggor mellan tunga gravmonument och högresta minnesstoder. De katolska kyrkogårdarnas förkärlek att pryda gravstenar med små fotografier av de bortgångna påminner mig om den sköra hinna som skiljer detta liv från det följande. Som utomstående betraktare får jag en vag aning om en människa jag aldrig tidigare träffat men som jag eventuellt ännu kommer att träffa. Tanken roar mig.
Alldeles övertydlig blir den reflexionen när jag betraktar en gravsten som är utformad av ett antal glasskivor som böljar i en rytmisk rörelse över stenunderlaget och längre bak övergår till en antydan om himmelsk flykt. Här på denna delvis rikt skulpturdekorerade gravgård sticker denna transparenta gravsten ut och påminner om att gudsförtröstan kan uttryckas på många olika sätt. Men också att den gemensamma nämnaren för alla stenar här är en tveklös tro på ett kommande liv som denna soldränkta pastoralbild bara är en blek kopia av. Tanken sporrar mig.
[Om de inlåsta djurens vara och icke-vara: se inslaget längst nere i blåggen].
