Senaste höst fyllde jag ofattbara 75 år. I stället för tårta och kaffe bjöd jag till konsert med dikter jag tonsatt. Toppensolister och proffsiga musiker höjde visorna till konstnärlig nivå. Själv hade jag tappat rösten, kunde knappast få fram ett enda litet pip. Och det var tur det. Nu hamnade sångtexterna i centrum, utmejslade som de blev av sådana som kan. Och jag satt i publiken och hade lite svårt att fatta att det här var ett resultat av min skapande vardag. Jag såg och hörde mig själv liksom utifrån, någonting jag definitivt inte gör var dag. Och jag kände mig för en gångs skull tillfreds.

Som visvän, fotograf och i synnerhet som skriftställare har jag under årens lopp producerat en väldig mängd artiklar, trycksaker och böcker. Kvantiteten har varit påfallande, kvaliteten får andra bedöma. Och ändå – eller kanske just därför – undrar jag ofta vad som ligger bakom detta nästan maniska behov att forma, färglägga och förklara. Det är som om någon inre kraft skulle dirigera min vingliga kropp och oroliga själ, peka på ett partitur och säga att nu ska du öva på den här stämman, träna på det här solot. Och det har jag gjort. Gång på gång på gång. Vals, tango, polka, cha cha cha. Och sorgekväden, mycket moll. Och som motvikt: muntra miner och saltomortaler och bananskalshalk i språkrabatten. Helt frivilligt. Eller kanske inte.

För ett par år sen började jag skriva på en själsbiografi. Alltså inte en självbiografi. Själ. Jag ville hitta ett (bild)språk som, i motsats till de självförhärligande självbiografierna inte fastnar vid det ytliga jaget utan i stället gräver ner sig under skalet. Bort med v:et! Själ. Själ som i SJÄLva JAG. Och för mig handlar det naturligt om huden, den jag tidvis saknat, både fysiskt och psykiskt. Men också om den där inre dirigenten som lockat mig att pröva på nya tonarter, olika instrument. Boken heter Hud & Himmel och är nu färdig för tryckning. Om den nu sen överhuvudtaget ska tryckas, det kostar ju några slantar. Förlagen är knappast intresserade av min hud, och jag kan nästan förstå dem. Men de är desto mer intresserade av det som skrivs på revbenen. Och det är bra. Revbenen är bra. De ligger ju strax under huden och den som skriver på revbenen måste vara en trollkarl minst, en tankens trotsiga och talangfulla tatuerare. Och det är hon.

Här kommer slutklämmen: För vem skriver jag, egentligen? För femtiofem aktiva facebookföljare? För tio släktingar, en och annan barndomsvän, för ett diffust antal medvandrare på den kulturella stigen? Vem bryr sig? På riktigt? Tänk om ingen överhuvudtaget bryr sig, om man bara rycker på axlarna, vänder fickornas foder aviga med en menande gest? Jo, den risken är överhängande, nästan förutsägbar faktiskt. Men så finns det där andra perspektivet, den där tysta uppmaningen jag ibland hör på de skapande ängderna: Du ska inte räkna konsumenter eller recensioner, inte förvänta dig applåder och ryggdunk (också om det säkert skulle vara kul). Du ska se dina kreationer som resultatet av en ständigt fortgående skaparprocess. Du är inte färdig ännu. Det här är bara ett delmål. Du kan i stället vara själaglad om du åtminstone tillfälligt tappat ett v.

Fotona: På kulturellt besök i Edinburgh, England för några år sen. Foto: Vive. Nedre bilden: Julen 1966 när jag var 18 år. Foto: troligen min bror. Pipan var mest bara en rekvisita, men kanske inte sherryglaset. Snyggt hår, inte sant?