Jag, och du, är en vandrande fotoapparat. Ögonen motsvarar kamerans lins, hjärnan är själva apparaten, och resten av kroppen kan vi kalla kameraväska. På dagen filmar jag praktiskt taget hela tiden, kilometervis med bilder sugs in i ögonlinserna och trasslar vidare genom hjärnkontoret där en grovredigering alldeles spontant äger rum. Somliga sekvenser sparas på separata rullar i hjärnarkivet, andra placeras lite villrådigt längs väggar, golv och tak. I ett stort plåtskåp i bakre delen av hjärnan förvaras miljoners miljarder fotografier, de flesta med fullkomligt trivialt innehåll, några få glänser och prålar i sina eleganta ramar. Och nya bildmotiv forsar in som tsunamivågor över pannlobens flacka stränder. Katastrofen är ett faktum.
Under nattens kalla höstmåne rusar bildflödet sedan som en ebbflod baklänges och avslöjar själsbottnens förstörda korallrev. Tankestimmen har flytt fältet och lämnat efter sig ett öde medvetandehav, avklätt och blottat. Som i en film noir avtecknar sig figurer och föremål i skarp kontrast mot en upplyst bakgrund, stiliserade och pregnanta, som pappersdockor klippta ur svart kartong. Nattens bildskörd är endimensionell och nästan abstrakt, ändå fäster den sig på hudens inre sida som en grå tapet.
Mina blåa ögon både frestas och förfäras av detta till synes oändliga bildflöde. Jag kan ju bara delvis välja vad som släpps in genom linsen, bestämma mina blickars bog, precisera mitt fotofartygs fokus. Och så fort jag stänger ögonen blir det ännu mera komplicerat – min tankeapparat och det enorma bildarkivet verkar ibland ha väldigt lite gemensamt. I själva verket är jag helt okunnig om det mesta som här lagrats, och mina arkeologiska grävningar i fotojorden sker bara tidvis på vissa väl utvalda områden, ofta horisontellt, ibland vertikalt. Med orden som pensel och meningar som spade söker jag mig fram i gårdagens visuella landskap dolda bakom dagars nersmutsning och timmars damm. Mycket är dessutom insvept i genetiska emballage och svårtolkade i sig, vilket gör fynden än mer kryptiska och gåtfulla.
Min värld är fylld av bilder, mina ögon hungriga efter mer och jag tycks inte få nog av denna visuella ymnighet. Hetsäter jag min bildsallad eller handlar det om en helt normal fotoförbränning? Kanske det i själva verket är så att kropp och liv spirar ur denna intrikata bildväv, projicerad på och under huden? Ja, synbarligen är det just så.
FOT(N)O(T). I dag den 14 oktober är det World Sight Day och mänskligheten fokuserar på alla synskadade människors situation och, även i bredare bemärkelse, på synens betydelse överhuvudtaget för människan. Världen är visuell och vi tänker kanske inte alltid på vilken enorm inverkan vår syn har, inte bara på hur vi uppfattar vår värld men också hur den formar vår självbild och styr våra handlingar. Ögonen är inte bara själens spegel men också, och kanske framförallt, det redskap genom vilket vi gestaltar en stor del av vår vardag och verklighet. Ögat är ett närmast ofattbart tekniskt mästerverk som ingen fotolins i världen kommer i närheten av även om det sker imponerande optiska landvinningar hela tiden. / Fotografiet upptill är en detalj ur en graffitimålning på en dörr i centrala Funchal, huvudstad på Madeira.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.