Coronapandemin har satt käppar i flyg-/tåg-/bilhjulen men mellan fotoböckernas glansiga pärmar är det fritt fram att färdas. Under den kommande veckan (lördag 11:e, tisdag 14:e och fredag 17:e) åker vi här på bloggen runt Garda-sjön och återupplever ett försommarvackert Norditalien, ett par år före den förödande pandemin. Må dessa bilder och korta berättelser ingjuta åtminstone en liten gnutta hopp om och tro på att vi människor snart igen kan röra oss någorlunda fritt i Europa. Hemma bra men borta bäst. Åtminstone ibland.

Wikipedia noterar om Garda-sjön: Yta 370 km2, längd 51,9 km., höjd 65 meter ö.h. (för övrigt ett intressant fenomen så här inom parentes sagt; att en sjö kan befinna sig ovanför havet…), maxdjup 346 m, volym 50 350 000 000 m3. Och att kustlinjen – den vi den kommande veckan ska köra – är ca 160 km lång. Nordisk familjebok (1908) skriver om Garda: ”… en af de stora bergssjöarna i öfre Italien, mellan prov. Brescia och Verona; den nordligaste spetsen med kurorten Riva ligger inom Tyrolen. / Den norra, smalare delen af sjön ligger inträngd mellan Alperna och omgives af vilda klippstränder. På östra sidan reser sig det 2.218 m. höga Monte Baldo, vid hvars södra fot ligger orten Garda som givit sjön sitt namn. Längre mot s. blir det omgivande landet lågkulligt och övergår slutligen till slätt.”

Och nu kör vi in i Sirmione, längst söderut i Garda-sjön. Bilar är portförbjudna här, endast hotellgäster och vissa andra har tillträde men först efter polisens medgivande. Det är valborgsmässoafton och massor av folk i farten och med hjärtat i halsgropen rullar vi fram i snigelfart i hopp om att inga tår hamnar i kläm.

Det väller av turister genom de smala gränderna men i övrigt liknar denna wappen inte vår wappen; knappast några ballonger och inget första maj-krims och krams. Det är lite småvirrigt och stojigt, glatt och avspänt. Vi kryssar långsamt vidare genom några gränder och hittar sedan äntligen vägen till hotellet.

Följande morgon är vi ensamma i hotellets stora matsal. Det enorma bordet med sina mängder av bakverk och bullar är verkligen imponerande men som gluten-patient kan jag självfallet inte äta någon av dessa delikatesser, inte heller vågar jag smaka på honungen som ligger där i sin nästan naturliga form. Men ögon och kameralins tar igen allt det som magen inte klarar av.

Vi vandrar in mot den gamla stadsdelens trånga gator och gränder men passerar först ett stort elegant hus som till stor del ligger undanskymt bakom murar och höga träd. På en marmorplatta kan vi läsa: In questa villa, negli anni ´50, soggiorno accanto al marito Giovanni Battista Meneghini  MARIA CALLAS  New York 2.12. 1923 / Parigi 16.9. 1977. Den stora operadivan drog sig gärna tillbaka hit från det offentliga livets buller och bång. Men vi gör tvärtemot; söker oss till vimlet och ljuden och de små torgen nära stadsporten.

Jag tycker det är rysligt kul att se och fota allt det där som jag praktiskt taget aldrig skulle köpa. Börjar någon halvt med våld propsa på mig turistikrääsää (som man säger på högfinlandssvenska) kan jag bli nästan farlig mot min omgivning men i övrigt snusar och dreglar jag som de flesta andra över alla dessa mer eller mindre nödvändiga prylar. Men en och annan färggrann skål hade jag nog kunnat inhandla. Men hur släpar du keramik med dig till flyget när det inte ändå får plats i någon kappsäck?

Vår drygt veckolånga tur runt Garda har alltså börjat med ett par dagar i Sirmione. När solen nu gått ner och vi sitter i sena kvällen på hotellets terrass kan vi bara konstatera att vi de närmaste dagarna kommer att köra där på andra sidan sjön, och snudda vid Monte Baldo. Nästa övernattning ska ske i Malcesine där vi stannar några dagar för att sen förflytta oss, över den nordligaste delen av Garda till västra sidan, och avsluta rundturen i Saló. Men nu är vi ganska trötta. Vi har kört från Milano till Sirmione på delvis fyrfiliga motorvägar i alltför höga hastigheter för att hänga med i trafiken, och sen slukats upp av folkvandringen här på Gardas sydspets. De kommande dagarna ska vi försöka hålla ett jämnare och framförallt lugnare tempo. Nästa konkreta anhalt är naturparken Parco Giardino Sigurtà. Om den, och den fortsatta färden till Malcesine – se lördagens blogg.