Med USA i spetsen firas idag Thanksgiving Day lite här och där på jordklotet, kanske mest där. Familjer reser land och rike kors och tvärs för att slutligen i storfamiljens sköte sjunka ner bland pösiga soffor och sprakande brasor i den genetiska gemenskapens allomfattande trygghet, milslångt från vardagens små och lite större utmaningar. En gång om året föranstaltas denna kollektiva tacksamhetsritual, en gång om året är ordningen garanterad, en gång om året uttrycks en samfälld glädje i att tillhöra en trygg, inre krets helt befriad från konflikter och konkurrens. En gång om året samlas hela släkten kring kalkonsteken.

En lätt överdrift? Troligen, men icke desto mindre ett samfällt mål, en gemensam önskan: Vem vill inte höra till en varm och kärleksfull familjegemenskap? Men går den att uppleva någon annanstans än i sentimentala amerikanska filmer, finns den på riktigt eller bara i våra minnen och drömmar? Jag har hört om den i mer eller mindre trovärdiga släktberättelser från början av 1900-talet, och jag har själv snuddat vid den i tonåren, i de ljuva och nyskapande kulturåren i mitten av 1960-talet – snuddat men knappast omslutits av den. Och tidvis, om ock i lite annan form, även upplevt den som ung familjefar.

Nostalgin har förvisso djupa rötter men mycket mer än skenbilder kan den dock inte reflektera. Det gnistrar liksom till när yttre och inre bilder snuddar vid varandra, kanske som en påminnelse om att verkligheterna är många och att det, trots coronahinder och andra ensamheter, ändå någonstans existerar en familjegemenskap av amerikanska dimensioner som även jag hör till. Det finns förvisso mycket att vara tacksam för men ibland måste otacksamma jag tänka efter en stund för att komma på det. Men närhet och familjär gemenskap är färskvara som utan reservation ska avnjutas i nuet. Och det gör man tydligen bäst i sällskap med en knaperstekt kalkon.

 

Kalkonen är fotad på en djurmässa i Helsingfors för några år sedan. Bilden är försiktigt manipulerad i Photoshop.