Så här ser en trappa ut när man första gången står i beråd att gå upp för den – som sjösjuka, eller som en förestående katastrof…
Att springa i trappor associerades åtminstone tidigare till en lite gråskum verksamhet som vissa politiker livligt ägnade sig åt i syfte att, lite vid sidan om strålkastarljuset, påverka tjänstemän i deras beslutsfattande. En grå eminens gjorde inget väsen av sig men bäddade för de ännu viktigare männens (de var alltid män) ännu större och ännu viktigare beslut. Att springa i trappor var ett uppdrag för de sega, uthålliga, trogna partikamraterna. Bossen, däremot, orkade knappast röra på sig särskilt mycket och om han (det var alltid en han) mot förmodan i något skede måste förflytta sig från våning ett till våning två tog han förstås hissen. Men det här med trappspring hör förstås till historien, något liknande förekommer naturligtvis, NATURLIGTVIS, inte mera.
Idag på Trappans dag ska vi alla springa i trappor. Ja, inte bara idag men varje dag. Det är nyttigt och nödvändigt, det är nästan roligt. Nää, det är det inte, i alla fall inte i början, inte genast. Men jag behöver ju inte börja med att SPRINGA upp för trappan, det räcker med att skippa hissen (som i coronatider ändå helst ska skippas) och helt lugnt och sansat trampa upp en våning eller två. Det är lite segt i början, javisst, men det är effektivt. Jag har hört att en vandring två gånger upp till femte våningen (eller direkt till tionde våningen) motsvarar en halvtimmes snabb promenad. Det skulle jag kalla effektivt utnyttjande av tiden.
Ett ännu vettigare sätt att höja kondisen är att gå i trappor utomhus och då samtidigt få en ordentlig genomvädring av lungorna. Jag har tillgång till 48 trappsteg från parkområdet upp till själva Andberget. När jag är på hugget (det händer ibland) kan jag småjogga upp först en gång, sen ytterligare ett par gånger. Det betyder 144 avverkade trappsteg. Och om jag riktigt vill briljera inför alla grannar (även det händer ibland) spurtar jag upp för trapporna fem gånger i följd: 240 trappsteg – det du! (Men efter det hänger tungan så långt utanför kroppen att halkrisken blir överhängande).
Allvarligt talat – trappträning är vettigt. Och för att få lite verbal och visuell inspiration kan man lämpligen skaffa sig en liten bok som heter just så: Trappträning, med den uppmuntrande underrubriken: Korta, effektiva pass för hela kroppen. Skribent är Sofia Sjöström Stål och boken har kommit ut på Fitnessförlaget. (Nej, jag får ingen royalty för denna reklam. Men kanske jag skulle kunna klämma fram en eller annan förmån om jag sprang lite i deras kontorstrappor… hmmm, ska tänka på saken…). Alltså: Ut och spring i trapporna i lång rad: tripp, TRAPP, trull! (Själv måste jag vila en stund på sofflocket efter all ansträngt framklämd verbal hurtighet. Men ni andra – ha det så kul!).
… och så här lockande ter sig livet när man alldeles frivilligt en tid har vant sig vid motluten: Solen skiner, himlen är blå och hjärtat dunkar uppmuntrande utanför bild.
