Rubriken syftar förstås i första hand på alla dessa dunbollar som rumlar omkring i gräset eller som golfbollar ploppar ner under vattenytan – det är mycket av den varan i början av juni. Men jag tänker också på den fjäderlätta fingerrörelse som behövs för att fånga till exempel ett fågelmotiv. Kamerans slutare fungerar ungefär som dirigentens taktpinne: När maestron viftar med pinnen uppstår toner, när fotografen trycker ner slutarknappen på kameran uppstår bilder. Eller åtminstone en bild. Vilket i sin tur resulterar i något smått magiskt: Ju fler bilder jag fångar desto mer börjar jag se. Och jag menar inte bara se men mycket mera: upptäcka, varsebli, förundras, kanske också avslöja och komma underfund med. Många har upptäckt det långt före mig: Kamerans motiv triggar tanke och känsla vilket i sin tur leder till att jag blir allt mera medveten om vad, och varför, jag fotograferar. Och ju fler dåliga bilder, desto större motivation att försöka höja ribban. Det är med fotograferandet som det är med alla konstnärliga aktiviteter; övning ger färdighet. Mest handlar det om ett dagligt hantverk för att förmågan inte ska rosta. Men det handlar inte bara om bildkvalitet och i bästa fall fotografisk finess, utan allt mera om ett slags tacksamhet att själv få vara delaktig av en skapelse som ständigt förändras, förvånar och serverar nya motiv bara jag är villig att ha ögonen på skaft. I det fallet är småfåglar, och nyfödda djur överhuvudtaget, bra förebilder: De sätter genast igång med att finslipa sina talanger.
Knipa. Hertonäs gårds park.
Gräsandsunge. Hertonäs gårds park.
Kanadagäss. Poroviken, mellan Kasberget och Tammelund.
Vinjettbilden: Sothönans ungar – tre små punkare! Poroviken.
