Pandemin har lagt en tung våt matta över tillvaron. Och med tillvaron menar jag inte bara det synliga landskapet men ännu mera den osynliga verkligheten, mitt känsloliv, mina visioner och fantasier. Det är svårt att sätta tummen på smärtpunkten eftersom den är undanglidande och inte alls som värken i vänster axel som visserligen tonar fram och bort som ett fyrljus men också är lätt att lokalisera även när obehaget är nästan obefintligt. Annat är det med pandemispöket. Som alla andra spöken syns det sällan men är i allra högsta grad ändå närvarande.
Men låt mig denna gång också fokusera på kroppens piruetter – de är väl ändå ganska förutsägbara och uppenbara? Jo, förstås, till en viss gräns men också där sker förändringar och förskjutningar som jag egentligen inte alls skulle vilja kännas vid, eller ens tycker att jag har något ansvar för. Som en atomdriven isbrytare plöjer min skuldfyllda varelse genom livets frusna vatten, ofta ganska smärtfritt faktiskt, men ju längre resan varar desto mer uppstår komplikationer, isblocken tornar upp sig, farten saktar. Att backa är uteslutet, och nya rutter är osannolika också om de kanske inte är helt obefintliga.
Vare sig utmaningarna är påtagliga och fysiska eller känslomässiga och nästan abstrakta, så står jag inför ett dilemma: Vad kan och vad skall jag åtgärda, och när och hur skall jag bara acceptera faktum och helt enkelt sluta kämpa emot? Det sistnämnda är troligen det svåraste eftersom det snuddar vi något som verkar vara slutgiltigt och oåterkalleligt. Och ändå står vi alla där någongång, där i den klaustrofobiska återvändsgränden. Det kan vara en definitiv diagnos, en skilsmässa, en konkurs, ett fysiskt handikapp, ja nästan vad som helst som snuddar vid en katastrof. Ibland kan jag kanske börja om på nytt men lika ofta måste jag acceptera situationen, retirera, lägga ner stridsyxan och på något sätt ”gilla läget”, vilket å andra sidan låter både omöjligt och grymt.
Så är det just nu med pandemipiruetten; jag måste acceptera att smittospridningen i många månader, kanske mer än ett år framåt, kommer att vara en realitet. Och jag måste acceptera att åtminstone mitt fysiska revir krymper, jag måste acceptera att kroppen inte alla gånger hänger med, att den tidvis bråkar och konstlas – kanske i något långsammare takt om jag regelbundet rör på mig, skottar snö ibland och går i trappor, men dock. Och jag måste acceptera att minnet sviktar något lite ibland (lite … ibland …), att motivationen varierar och att känslolivet troligen är mer ingärdat än jag alla gånger riktigt fattar. Och allt detta trots att jag dagligen från kl. 09.01 sitter, eller står, vid mitt skrivbord, svarvar texter, fixar foton, tänker och läser och där emellan lite mellanmålsäter. Och gör så i stort sett fram till kl. 16.02. då jag börjar fundera på middagsförberedelser och det yttre livets triviala realiteter.
Allt detta försöker jag acceptera; att livet runt mig och i mig ständigt förskjuts och förändras. Och att det inte finns något vaccin mot pandemioro och framtidsbävan. Men också acceptera att jag fortfarande har lust att söka meningen med det till synes meningslösa. För mig som skriftställare handlar det ordagrant om att skapa meningssammanhang genom att skriva konkreta meningar. Och det är sannerligen ett trolleri jag försöker acceptera och vara tacksam för; att livets mening åtminstone till vissa delar uppstår av ord och meningar som jag själv kan fabricera och frambringa. En återvändsgränd kan i bästa fall lysa upp i färg och form.
Fotnot: The International Day of Acceptance vill fästa uppmärksamheten på handikappades starka sidor och lust att, trots sitt handikapp, göra skillnad, visa hängivenhet, vara jämlika, dela uppskattning och förståelse. Anne Hopkins (1984–2009), grundare av 3E Love har uttryckt det så här: ”3E Love is more than living disabled but is simply about living. Everyone has the freedom to live their life. We challenge you to do what you love, because you’ll meet some amazing people along the way, and that, our friends, is how you’ll enjoy this ride that 3E Love calls, life.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.