Han ligger där vid graven mitt i den svarta mexikanska natten som om han delade säng med sin hustru, bara med den skillnaden att han är lite extra påklädd och att av henne inte syns ett spår (om man inte med blommorna avser henne). Tiotals, hundratals människor rör sig alldeles tätt invid, lågmälda röster surrar i luften, långt borta i bakgrunden hörs hornorkesterns småfalska spel vid gravgårdens ingång. Ibland skjuter en väsande och blixtrande raket upp mot stjärnhimlen, river sönder det svarta skynket, exploderar, och tystnar i ett regn av gnistor och rök. Barnens gälla utrop studsar mellan tunga gravmonument och snedställda gravstenar men annars är ljudmattan dämpad, nertyngd över den kruttorra marken. Det ligger en stillsam förväntan i luften, ett löfte om att en gäst – en nära vän eller släkting – är i antågande.

Med några granngula tagetesblomster i handen går också jag där bland övriga skuggor, stapplar ibland på osynliga hinder och blir skuffad i en trängsel som påminner om en biografsalong en lördag kväll när det blivit strömavbrott och filmduken slocknat och alla trängs mot utgången. Men här har ingen bråttom även om en och annan ansiktsmålad ungdom studsar förbi med ett skratt. Dödsskallar och skelett hör till den ordinarie rekvisitan, liksom de röda och gula blommorna. Och gravljusen, de flämtande lågorna som, likt stjärnhimlen ovan, perforerar nattmattans obarmhärtiga mörker här nere på jorden. Ljuset, och den efterlängtade dialogen med den döda, måste sökas under huden, i minnets dunkla korridorer, i tankens upplysta rum. Här vänds skal och innehåll bakfram men den magin kan jag bara nödtorftigt ana i min stela och nordkalla allhelgonasjäl.

Alla helgons dag, och alla helgons natt. Jag tänker på min anmoder, Birgitta Birgersdotter, alias Heliga Birgitta som jag är ättling till i nittonde nästan rakt nedstigande led. Om henne har jag ju läst en del och vet att hon minsann också levde ett helt vanligt liv med man och åtta barn, med sorger och bekymmer, och återkommande dialoger med Kristus själv. Hur ska jag kunna förstå det, jag som visserligen tror att anden är människans centrum men som knappast har hört Gud tala till mig. Är jag döv? Blind? Har min himmelska hud slocknat förrän den ens blivit tatuerad av en änglalik kroppsmålare? Här i den doftande katolska blomsternatten känner jag mig befryndad med den mexikanska själen, den som väntar på kärt besök, den som delar mat och dryck med de levande döda.

Och jag finner det helt rimligt att på det här sättet celebrera livet. Döden är ett svart skynke men när det dras bort uppenbaras ett gudomlig viloställe, löftesrikt och innerligt. Döden är bara en sekundsnabb övergång till det andra livet, det som sammanbinder denna lidande och jordiska tillvaro med det slutliga evighetslivet, här på jorden. Ofattbart? Javisst. Omöjligt? Sannerligen inte. Men för att bli ett helgon måste man först vara människa, en riktig, sårbar, ofullständig människa.