Det finns en fantasieggande berättelse om arbetets betydelse, eller rättare sagt brist på betydelse, av psykologen Carl Gustav Jung som han redogör för i sin bok Mitt liv. Året är 1920, platsen Afrika, närmare bestämt Sahara och oasstaden Tozeur och alldeles specifikt oasen Nefta. Människorna här har föga bråttom, i själva verket står deras tillvaro helt stilla, som om de står och väntar på nånting som aldrig kommer att ske, som inte finns. Ibland känner de vittring, som ett villebråd som ännu inte upptäckt jägaren. Men vittring av vad? Hettan är obeskrivlig, luften vibrerar och dallrar, rörelser stelnar, tiden har upphört, i själva verket verkar den nästan gå bakåt, som i drömmen.

Jung berättar om en öppen plats, ett litet torg, där kameler, mulor, åsnor och högljutt skrikande människor trängs. Nånting är på gång, nånting ska hända, förväntan och oron är stor. Så plötsligt, långt borta, kan man ana ett dammoln bland gröna flaggor, och höra det dämpade ljudet av trummor. Kamelerna på torget brölar, åsnorna skriar och människomassan rör sig oroligt och förvirrat, ropen är gälla och klagande. I spetsen för kortegen rider en gammal timid man på en vit mula. Under hans, maraboutens, ledning ska männen, hundratals, nu dra ut i öknen för att anlägga en ny åker med allt vad det innebär av systematiskt grävande, lyftande, organiserande. Det flimrar som i en myrstack som blivit anfallen av en myrslok när männen drar ut i den oändliga sandhettan, ropen skallar och nervositeten är påtaglig.

Väl framme vid den nya arbetsplatsen rider marabouten låmält och bestämt mellan svettiga och blanka kroppar och delar ut sina order som blint och självklart efterföljs. Ljudet av grova hackor som sliter sönder sten och tränger djupt ner i öknens sand blandas med de taktfasta rytmerna från några trummor som utan att tröttas fortsätter att piska på. Upphetsningen är stor, arbetstakten uppskruvad och uppfordrande, allting sker med fart.

När natten sedan äntligen kommer och kylan breder ut sig över nästan spikraka vattenkanaler och männen utmattade av dagens kraftansträngningar redan somnat invid sina kameler, är det som om tiden igen, långsamt, skulle ta sats, allting står stilla, väntar. Nästa morgon vaknar skocken av muezzins högljudda och välbekanta rop till morgonbön.

Vad Jung hade fått uppleva och se var människor som knappast någonsin tidigare arbetat, som bara existerade i ett tidlöst vacuum, geografiskt isolerade av oändliga ökendyner och mentalt inlåsta mellan dagens hetta och nattens kyla – den arbetslösa människan i sin obefläckade originalversion.

 

FOT(N)O(T) Den första måndagen i september firas LABOUR DAY i Kanada (sedan 1872) och i USA (sedan 1882). Labor Day är en helgdag, de flesta butiker och restauranger är stängda och i stället ordnar man picnicks, gör utflykter och firar sommarens avslutning. | År 2006 skrev jag boken ”Arbetets Kraft” på beställning av Vasa arbetskraftsbyrå som det året firade sitt 100-årsjubileum. Som en följd av engagemanget i arbetets och arbetsförmedlingens historia skrev jag följande år, 2007, en magistersavhandling i socialpolitik (Åbo Akademi i Vasa) rubricerad ”Arbetsförmedlingsinstitutionens etablering i Finland vid sekelskiftet 1900 – en del av ett socialt nytänkande i Västeuropa”. | Bilden av konstverket uppe på balkongen är tagen i centrum av staden Innsbruck i Österrike.