”Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land” skaldade Bebbe Wolgers och besjöngs av Olle Adolphson i början av 1960-talet. Och visst är barndomen ett främmande land på många sätt och vis och som dessutom försvinner i fjärran ju äldre jag blir. Idag på Universal Children’s Day / Internationella barndagen påminns jag som fyrfaldig distansfarfar inte bara om tidens (o)barmhärtiga flykt men också om en verklighet och en tid som jag diffust men alldeles hudnära kan känna igen. Min egen barndom och barnbarnens har självfallet föga gemensamt på det yttre planet men där långt under hjärnbarken och hudsvålen slår pulsarna åtminstone tidvis i samma takt. För det här är ju allas öde och välsignelse: Att kroppen livet igenom omsluter den lilla människa man en gång varit. Att huden skrynklats och sinnet skärpts efterhand är förstås inte alltid enbart positivt. Och speciellt i dessa maskomslutna veckor och månader tillkommer nya hinder, uppstår nya tankeblockader som en följd av besudlade kontaktytor och regeringsinitierade reseförbud. Vare sig jag vill det eller inte har jag snart tomtar på loftet.

När blicken utåt försämras blottställs mitt inre barns behov och beskaffenhet ännu tydligare, perspektiven förskjuts och förändras: Kanske det inte är barnet i mig som bor i ett främmande land men mitt vuxna jag som tappat bort sig (mig) i en sanslös, besinningslös och nästan meningslös tillvaro som tycks sakna både vett och vilja, rim och reson? När min kropp reagerar som en känslig barometer – inte bara på kommande lågtryck men också på de mentala oväder som exponeras i massmedia och i gatubilden – är det som en återspegling av något jag upplevt förut, i en annan tid, i ett annat sammanhang. Det finns en dialog över tid och rum i min egen varelse som dagligen, och ganska brutalt, delvis färgläggs och tonsätts på nytt. Men vem bestämmer över de motiven och de tonarterna – en kylig och beräknande vänster hjärnhalva eller en nyfiken, nytänkande och modig andra halva? Jag tror, och hoppas, att det är barnet där uppe till höger som fixar det. Speciellt det sårade barnet, det som vet att ”… detta land är ett regn och en pöl”. Bevare mig från att bli en vuxen som förbiser mitt inre barn, som förnekar min sårbarhet, som förtränger min barndom. Må jag bli en senior som, trots allt, kan vara känslig, impulsiv och skapande. Ja, lite barnslig helt enkelt.

 

Vinjettfotot: Dansteatern Hurjaruuth på en föreställning i Kabelfabriken, Helsingfors i november 2016 (tror jag det var).