Idag ska hela världen berätta historier. Har jag nånting annat att berätta än att en diffus osäkerhet, lätt förvirring och allmän fladdrighet just nu behärskar min kropp och själ? Den som kläckte temadagarna hade nog inte en pandemi i bakhuvudet. I stället för ett lättsamt orerande inför öppen ridå är även jag nu mer eller mindre hänvisad till mumlet i de mörka kuloarerna långt bakom scenen. Vem vill, vem kan ens tänka på att berätta historier när dagens huvudperson klampar på i environgerna. Men om jag inte själv kan berätta en vettig historia så kan jag åtminstone berätta om dem som kan berätta.

Somliga vill mera än de kan. Benvenuto Cellini (1500–1571), italiensk guldsmed och skulptör, är, bokstavligen, ett talande exempel på det. Hans självupptagenhet är måttlös, han skrävlar och ljuger, överdriver och dramatiserar så till den grad att man som läsare snabbt tappar andan. Men det gör inte Cellini själv. Hans maniska skaparförmåga resulterade i att han anställde en skrivare, en fjortonårig pojke, som sin sekreterare och spottkopp. Medan den store konstnären formade sitt förgyllda saltkar till kung Frans I, eller skissade på medaljer och skulpturer som skulle slå världens potentater med häpnad, berättade han sitt livs historia för den stackars unge mannen som knappast hade sett ens skymten av de stordåd som Cellini nu salivfyllt öste över honom. Genom hela boken om Benvenuto Cellinis liv ekar universalgeniets egen röst som stode han i samma rum som läsaren. Men det är inte, som man kanske kunde tro, varken pinsamt eller motbjudande att höra hans röst. Överdrifterna och självgodheten förvandlas i själva verket till ett stilgrepp som rycker med och engagerar, det är som om det inte på riktigt skulle finnas sådana här människor och då är det lättare att acceptera navelskåderiet och narcissismen. Tiden var en annan, kulturen var en annan, och då var också människan en annan.

Om Cellini var yvig och utåtriktad, explosiv och ytlig, så är Marcel Proust (1871–1922) närmast det motsatta. Och jag säger är – Cellini finns knappast mera, men Proust lever kvar under huden, genom tiderna, tvärs igenom kulturerna. Nej, inte heller jag har läst På spaning efter den tid som flytt men jag har läst om den i olika sammanhang och i böcker av olika skriftställare. Den kanske mest eleganta beskrivningen hittar jag i Alain de Bottons Låt Proust förändra ditt liv. Självbilderna var väsensskilda: Medan Cellini med stor energi målade upp sig själv och sin konst till mastodontformat förminskade Proust sin egen roll och betydelse till ett minimum (”en loppa”,” en smältbar bit nougat”). Båda är stora berättare men tävlar ändå i helt olika klasser, skriver om sina liv på helt olika sätt. Där Cellini var snabb och spontan är Proust eftertänksam och långsam, utdragen och oändlig. de Botton har räknat ut att en av Proust längsta meningar i På spaning efter den tid som flytt ”… skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt.” Sängbunden och sjuklig en stor del av sitt liv hade Proust tid att räkna sekunderna, brödsmulorna på sängtäcket och livets oändliga utmaningar. Han grävde ner sig i allt, i alla detaljer, och inte minst i sig själv. Det låg en djup avgrund mellan hans långsamma ensamma liv innanför hemmets slutna väggar och samvaron med vänner och bekanta i salong och restaurang. Den tysta vardagens överdrivet ordrika anteckningar hade en oral motsvarighet när Proust i den närmaste kamratkretsen briljerade med sin samtalskonst och sitt engagerade umgänge med var och en kring bordet. Samtidigt kunde han sitta och formulera meningar om att ”samtal egentligen är en meningslös aktivitet”, och att ”vänskapen i slutändan inte är något annat än en lögn”. Det är motsägelsefullt och distraherande, charmfullt och engagerande på en och samma gång. En levande människas uppriktiga röst, eller…? Marcel Proust var ständigt övertygad om att han snart skulle dö.

I krisens fotspår följer osäkerhet och olust, en känsla av overklighet och brist på sammanhang. Människan är en berättelse, skriver psykiatern Clarence Crafoord och låter förstå att han ser på människan ”… som framväxt ur språk och utvecklande dialog.” Alldeles speciellt viktig blir berättelsen när tillvaron dramatiskt förändras och både aktörer och landskap plötsligt känns väldigt främmande. Berättaren behöver en mottagare, en lyssnare som kan fånga upp inte bara rösten men hela detta ordpaket som är berättaren själv. Idag på Världsberättardagen vill jag därför samtidigt slå ett slag för lyssnandets svåra konst. I själva verket tror jag en god berättare ofta också är en god lyssnare. Se bara på Cellini och Proust: Cellini talade vad spottet förde i munnen och underhöll för stunden och var knappast särskilt intresserad av kritiska kommentarer. Proust kände doften av lindblomste och smaken av madeleinekakan och förflyttades omedelbart till barndomens idyll och evighet, noterade där färger och röster och stämningar, och höll både scenografin och koreografin viktigare än den egna huvudrollen. Cellini uppträdde i och förblev kvar i renässansens Italien men Proust sträcker ut sig både i tid och rum. Eller som Göran Schildt uttryckt det: ”Han har framför allt sänkt sin sond så pass djupt i människovarandets inre tragik att hans stoff har intresse för alla samhällen och tider”.

Må vi bekämpa detta coronavirus också med berättelser för varandra. Nuet kan förefalla kaotiskt men orden har en märklig förmåga att öppna nya dörrar och skapa nya verkligheter, att omkoda det obegripliga motivet och att gestalta vardagen i en mer hanterlig och livsbejakande form. Uppmaningen är enkel och självklar: Berätta och lyssna, lyssna och berätta.

 

Böcker som inspirerat: Benvenuto Cellinis liv, Söderströms förlag, Uddevalla 1958 | Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv, Wahlström & Widstrand, Falun 1998 | Clarence Crafoord: Människan är en berättelse, Natur och Kultur, WSOY 1999
Dagens bloggbilder är tagna i Paris.