Livgivande blod och blodgivande liv – de två hör ju på något sätt ihop. Själv har jag bara en enda gång varit blodgivare och även om proceduren förlöpte helt smärtfritt både fysiskt och psykiskt, har jag av någon anledning aldrig upprepat bravaden. Man kan fråga sig varför. Och svaret är ganska uppenbart: jag är en ganska blödig typ. Psykologiskt sätt, alltså; vek, klemig, mjäkig, sjåpig, ömhudad helt enkelt. Och simpelt. Och det är bara att späda på med ytterligare synonymer i samma passivt aggressiva anda; feg, lättrörd, sentimental. Men ordboken serverar också ett par alternativ med något mera positiv klang som motvikt; mjuk och ömsint. Ja, jag känner mer eller mindre igen mig i alla dessa betydelseskiftningar. Ord och blod flyter och far. Som var: ”Besvärliga inflammationer orsakar ofta ett överflöd av vardagar på läkarmottagningen” (ur Avdelningen för självkonstruerade ordskred – se längre ner i blåggen).

Men nu ska det inte handla om var, möjligen om hur, men framförallt om blod. Eller rättare sagt om att vara blödig, känslig. Och när jag slår upp ordet känslig ställer en massa synonymer upp sig på rad, och först bland dem: hudlös. Och nu börjar jag äntligen komma nån vart i tanken. Och jag tänker på uttrycket blod är tjockare än vatten och stöter på en intressant kommentar av etymologiskt ursprung. Det sägs (Wikipedia) nämligen att ursprungsbetydelsen närmast var den motsatta, att blodsförbund mellan vänner var starkare (tjockare) än det (foster)vatten man delar med sina syskon. Låter intressant, men vad gäller släktingar i tidigare generationer delar man väl ändå inte något fostervatten? Men däremot nog diverse blodsdroppar. Och DNA inte minst. Under huden är jag alltså inte bara blödig och skör men också alldeles konkret, med blodsband, förenad med en lång rad individer längs en lååång generationskedja.

Under huden är jag många är ett uttryck jag reflekterat över i många år. Inte: Under huden är VI många (även om det förstås också är sant). Men att jag under huden ÄR många syftar förstås på det faktum att arvsanlagen kopplar mig alldeles konkret till vissa människor, att jag delvis är en förlängning av tidigare generationers kroppar och psyken. Med Andra Ord: Jag är inte på ett nyckfullt sätt nerfallen från en avlägsen stjärna utan tvärtom ganska långt formad för ett visst syftemål –  med blodet som ett slags släktens motorolja – om du förstår vad jag själv inte riktigt fattar.

Här står jag, en blödig typ, idag på Internationella blodgivardagen och undrar vad världen eventuellt skulle belastas med om jag skulle donera några deciliter av släktsoppan till mer behövande. Kommer blödigheten att öka i världen, och i så fall; är det bra eller dåligt?

 

Foto: Digitalt färglagd bild från tidigt 1930-tal. Bland släktingar jag känner igen finns bl.a. min mamma Marianne (andra fr.v.) och min morfar Erik (gentlemannen med solglasögonen t.h.).

 

 

 

 

 

 


Magnus Lindholm

Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.