Det är något lurt med en bok. Så där i stora hela handlar det ju om pappersark inklämda mellan två pärmar, ibland hårda. Det är allt. Papper och kartong. Ja, och förstås en massa tecken tryckta på sidorna, små krumelurer som marscherar sida upp och sida ner och sällan tar en paus. Och ibland bilder – illustrationer, kartor, skisser, fotografier. Men mest bara papper. Papper i ett prydligt pärmomslutet paket är det synliga beviset på en bok.

Men så finns det två typer, två viktiga figurer på var sida om boken. Den ena plockar in krumelurerna i boken, den andra dammsuger ut dem. Man riktigt känner korsdraget när det meningsfyllda bokstavsrallyt går på högvarv. Ändå syns praktiskt taget ingenting, inga märkliga rörelser gör sig noterbara, inga större auditiva utbrott bryter tystnaden.

Men sätter man sig i läsarens stol är situationen förstås en annan. Knappt har pärmarna sagt adjö åt varandra förrän kakafonin bryter ut. Det viskas och mumlas, kaveras och konstateras, hojlas och protesteras. Som myror runt stacken rusar bokstäver mellan ögon och pannlob, kontakter etableras, planritningar diskuteras, motiv skissas, sammanhang formuleras. Allt sker i ett uppskruvat tempo, som på en cirkus: Ordjonglörer och bokstavstrollkarlar, språkakrobater och satsmonstertämjare – och balanskonstnärer som vinglar på innehållslinan: Bokens kryptiska tecken målar allt från storslagna motiv med bred pensel till pyttesmå detaljer framristade med spetsiga ordverktyg: Bokstäver, rätt placerade, bildar mönster, öppnar dörrar, förskjuter tider. Boken – en tidsmaskin, en researrangör utan profittänkande.

Men före läsaren öppnar pärmarna, före bokens sidor ens hamnar in i tryckpressarna, sitter skriftställaren och vässar tankarna, laddar fantasibatterierna, bokar tid hos tidlösheten. Jag har själv upplevt det många gånger: Att inte bara bilder och motiv stiger fram ur mörkret, men att också ord och meningar kommer slingrande och vill göra sig påminda, uppmärksammade, formulerade. Du måste ha en väldig fantasi, ett rikt inre liv, tycker nån. Men det är precis tvärtom: Jag är nästan helt nollställd, ordlös, tom. Min förmåga är i så fall villigheten, och lusten, att lyssna till vad denna tystnad talar. Men det är självfallet inte lätt – tänk om tanken är tom! Tänk om orden sinar, meningarna krackelerar, tänk om de inre bilderna blåser bort med ökenvinden! Tänk om jag inte kan tänka – då kan jag inte heller skriva. Och vad finns kvar då?

Varje morgon serverar livet ett nytt skräddarsytt ramverk och ett motiv som likt ett gammaldags fotopapper ska framkallas och fixeras. Allt finns där liksom färdigt och ska ”bara” lockas och plockas fram. Eller med en annan bild: Skulptören står framför sitt kvadratmeter stora granitblock och ska ur det skulptera sitt motiv som ligger dolt i massan. Det är ”bara” att ta bort det onödiga, det överflödiga, det som skymmer. Min utmaning som skriftställare är inte i första hand att kämpa med brister på idéer, motiv och ord, men att sopa bort och eliminera allt det där onödiga, banala och själlösa som i allra högsta grad också gör sig påmint. Mitt skrivande handlar om att städa, städa, städa – ja, det är så prosaiskt det bara kan bli. Men med lite putsning kan det i bästa fall bli prosa.

En bok är bara en bunt papper mellan två hårda pärmar? En människa är bara en hudomspunnen kropp? Boken är ett övertydligt bevis på att korsfästa ord kan återuppstå och få nytt liv. Vad ska då inte gälla för människan?

 

Vinjettfoto: Biblioteket i York, England.