Det är Världsdagen för böcker och copyright och jag tänker på Erasmus av Rotterdam, av essäisten och litteraturforskaren Nina Burton kallad ”stjärnan i den gutenbergska medierevolutionen”. För femhundra år sedan stod Erasmus för en femtedel av alla böcker som utgavs i Europa, en närmast ofattbar prestation bara det. Men ännu märkligare blir det i ljuset av att en helt ny värld, för att inte säga en ny världsordning, växte fram där böcker och läsning för första gången i historien sprider sig till en bredare samhällskrets, kanske inte genast till gemene man men till inflytelserika samhällsmedborgare, kulturpersonligheter och givetvis maktens potentater. Bok och bildning lägger agendan för kulturens framsteg och fördjupning i tidigt 1500-tal och de hjulen har knappast slutat att rulla femhundra år senare. Boken har varit, och är fortfarande, kulturens hörnsten.

Min relation till böcker växer fram först i vuxen ålder – jag var verkligen inget läsande barn. Men jag fick en viss gammaldags finlandssvensk litteraturdos redan före skolålder i form av högläsning, exekverad av antingen mamma eller hembiträde Svea, och inte sällan plockad ur Zacharias Topelius Läsning för barn (I & II). ”Hu!”, skrek Therese. ”Fy! skrek Aina. ”Hvad nu”? skrek stora syster. ”En mask” skrek Therese. ”På hallonet”! skrek Aina. ”Slå ihjäl honom!” skrek Lorenzo. Rösterna ekar ännu i mitt huvud när Svea läser sagan om Hallonmasken, denna lilla halta figur vars mun hade förvridits av förskräckelse, en hallonkung som härskat i sitt hallonbuskrike i flere tusende år. I grund och botten var han snäll och omtänksam men samtidigt också en liten godmodig spjuver med glimten i ögat. När Therese och Aina tappade bort sig i bärskogen och blev hungriga var det han som, helt obemärkt, kom med smörgås och mjölk, och när flickorna blev trötta trollade han fram var sin skön säng åt dem. På morgonen fixade han, på deras tysta önskan, en god semla att doppa i kaffet. För att de skulle hitta hem igen lät han en fågel visa dem vägen.

Hallonmasken var en hyvens figur, men också lite skrämmande. Till det lite kluvna intrycket bidrog Acke Anderssons fantasieggande illustrationer som skapade en gråskum scenografi för dramatiken i min känsliga barnhjärna. Skogen där långt borta, månbelyst och kall, stod i bjärt kontrast till syskonens högljudda orerande kring det trygga och välbekanta köksbordet. Det var på en gång spännande och förutsägbart, farligt och lockande äventyrligt. De två stora gröna sagoböckerna har sin givna plats i bokhyllan fortfarande, idag dock i upplösningstillstånd och i stort behov av kirurgiska ingrepp för att få skal och innehåll att hållas på sina rätta platser. Och jag undrar om en total restaurering av de två kulturskatterna även skulle läka eventuella barndomssår eller åtminstone lägga ett försonande plåster på minnen som skaver?

En blick på min bokhylla avslöjar omedelbart ett antal uppenbara fakta, i synnerhet ett: Jag är inte särskilt systematisk även om viss logisk sammanblandning har eftersträvats. För ett drygt år sedan plockade vi ut alla böcker ur hyllorna, dammade och dammsög varje exemplar, tvättade hyllorna och försökte sedan placera allt igen i något slags vettig ordning. Det lyckades någorlunda vad beträffar pocketböckerna eftersom de i stort sett var av samma storlek nästan allesammans. Den musikaliska avdelningen fann sin plats ganska naturligt, liksom konstböckerna. Och humorlitteraturen och böcker med klart andligt innehåll. Men sen började det slira. Framförallt var det en brokig samling bokpärmar som ibland, kanske, kunde ha passat in i någon av de nämnda kategorierna men som till slut, när tålamodet och krafterna började tryta, fick ta plats på fyra hyllor ovanför TV:n. Ytligt sett var slutresultatet hyfsat men på många delpunkter haltande. Och när en bok på hyllan haltar lägger den sig ibland helt sonika vågrätt till vila. Och där somnar.

Vid sidan om mitt jobbande som kulturadministratör i finlandssvenska sammanhang blev jag allt oftare engagerad som redaktör och ombrytare, först för smärre tidskrifter, sedan även böcker. Och när jag 1993 blev tillfrågad att skriva en bok om Wasa teater som följande år skulle fylla 75 år var jag naiv nog att snabbt tacka ja. Ett år kämpade jag med forskning, renskrivning och layout och kunde med ett visst flås i nacken leverera en färsktryckt bok lagom till festligheterna. Det blev samtidigt inkörsporten till ett engagemang som involverade inte bara skrivandet i ett mera professionellt sammanhang, men också redigering, bildhantering, fotografering, layout och digital ombrytning. Jag hade hittat min nisch.

Men för att återgå till Erasmus och bokens revolution på 1500-talet. Det handlade självfallet mycket om en ny teknik, om logistik och ett allt mer gränslöst Europa. Men under skalet, mellan pärmarna och på själva papperssidorna skedde den egentliga förvandlingen: Tankar klädde sig i ord. Nina Burton förklarar: ”De kunde vara värdiga, lediga eller utmanande; de kunde vara gammalmodiga, klassiska eller moderna. De kunde framhäva eller dölja, kännas sträva eller mjuka, ha lysande eller dova färger. Och precis som kläder kunde de visa rikedom och status”. Och lite längre fram, som ett kort sammandrag: ”Idealet var att förena talspråkets närvaro med skönlitteraturens goda stil.” Utan jämförelser i övrigt kan man alltså påstå att Erasmus, Nina Burton, jag och alla andra skriftställare har samma utmaningar att tampas med: Hur presentera inte bara orden och meningarna och förmedla en historia, men också hitta stilen och tonfallet som ger texterna liv och berör läsaren in i själen. Och gärna få alltsammans elegant inpackat mellan två pärmar. För det är väl ändå den ultimata målsättningen: Att med boken som redskap skapa en dialog mellan läsare och författare. Och då spelar tiden ingen större roll – femhundra år är bara en axelryckning.

 

Vinjettbilden är en installation  – The British Library – av den engelsk-nigerianska konstnären Yinka Shonibare (f. 1962). Konstverket, som jag fotograferade i Tate Modern i London sommaren 2019, består ursprungligen av 6.328 böcker som har fått ett omslag i så kallad ”Dutch wax print”, välbekant från den färgstarka afrikanska klädseln. 2.700 av böckerna har guldtryck i ryggen med namn på första och andra generationens invandrare till England, både kända och mindre kända personer. Med The British Library vill konstnären reflektera över olika aspekter av engelsk kultur och undersöka mångfalden i den brittiska identiteten samt delta i den aktuella debatten om flyktingkrisen och rörelsefriheten inom EU.