Nu är det ju på det här viset att djur inte enbart är gulliga och mulliga, kramgoa och njutningsfullt spinnande. Många har tvärtom blodsmak i gommen och slaktat kött på hjärnan, åtminstone en del av dygnets vakna timmar. Så här tänker troligen alla dessa konstiga kräk, från trasselslända till elefantsnok: Jag äta du, annars du äta jag (fritt översatt från latin). Alla djur talar nämligen latin, latin och inget annat. En presenterar sig som Pica pica, en annan helt glatt med orden Bufo bufo, en tredje slänger fram en vinge och kvittrar Grus grus. Men jag undrar om de är riktigt kloka i knoppen: Grus grus (på svenska: Trana) trampar ju helst omkring i blötblaskig miljö på Söderfjärden i Solf och knappast på någon av Trafikverket ratade sandiga byvägar bortom takana. Bufo bufo är ett praktexempel på djuriskt storhetsvansinne: En padda som vill associeras med en pistolviftande Buffalo Bill! Då är ju Pica pica bra mycket mer träffande som namn för Skatan: pika-snabb och pickande på allt som glänser. Nää, de är inte riktigt kloka, de där djuren. Men det är bara tornsvalan som kommer störtande om man ropar Apus apus. Hjäääälp!
Djurens språk är ett kapitel för sig , ett annat är smaken. Somliga smakar urk, andra smaskens. Också här föreligger en märkligt snedvriden kontradiktion: Ju jävligare utseende desto delikatare snålvatten. Ta nu till exempel Marulken (Lophius piscatorius). Det latinska namnet klingar som svärdet på en romersk gladiator på Jesu tid, och mycket riktigt: Hela käftamentet ser ut som en fantasifull krigsmaskin från den tid (år 0) när Pontius Pilatus (på latin Pontius Pilatus, bland kompisarna känd som Ponna) retade gallfeber på judarna och gjorde sitt livs största tabbe genom att fråga Jesus: ”Och vad är Sanning?”, och sedan inte lyssna på svaret… Hur korkad får man egentligen vara! Nå, det hör å andra sidan kanske inte till dagens ämne men faktum är att den strykfula, vämjeliga och vedervärdiga (väder värdiga?) marulken smakar himmelskt, trots sitt helvetiska utseende.
Det var Språket och Smaken och så har vi ännu det här med Själen: Har vandrande pinnar, sjökor och snuskhumrar en själ att stoltsera med? Att hund och katt och talande papegojor har en själ är ju själ(v)klart. Som vanligt har jag det rätta svaret även på denna kvistliga fråga, eller rättare sagt en avancerad hypotes, baserad på många års närgångna studier i det zoologiska livets intrikata uttrycksformer: Jo. Och nej. Det vill säga: Det här är egentligen inte ett teologiskt problem utan ibland bara ett lingvistiskt, eller rättare sagt ett rättstavningsdilemma: Det är tveksamt om krokodilen har en själ men att den stjäl (livet av andra) är ju uppenbart. Rätt svar är alltså: Ja. Och nej.
Av detta konsekvent motsägelsefulla och inkonsekventa resonemang kan man dra den uppmuntrande slutsatsen att djur inte är riktigt kloka vare sig i knoppen eller kroppen. Och att den här fotografen är ännu knäppare.
Fotografierna: Krypet överst låg på fönsterrutan precis framför min dator och kunde lämpligen macrofotas från insidan. Art okänd. Marulken låg på en kyldisk i en fiskbutik i Madrid. Och krokodilen vilade middag i djurparken Bioparc i Fuengirola, Spanien.
