På Världsdagen för de sjuka vill jag, utan att för en sekund bortse från lidandets plåga, bolla med lite friska ord och ljusstarka bilder. Sjukt frisk i rubriken betyder alltså mycket frisk. Superfrisk. Sund i roten. Framtidsfokuserad. Hälsa är förvisso ett relativt begrepp men sjukdomen spikas ofta fast med ett överflöd av specifika diagnoser, ofta skrivna på latin dessutom. Ju mer vi känner till om människans kropp desto fler diagnoser. Karikatyrtecknaren Kari Suomalainen gjorde sig lustig över detta en gång genom att teckna en stor och mäktig doktor som står vid en sjuksäng och räknar upp ett antal diagnoser (på latin, förstås!) som patienten lider av. Patienten själv, en gammal skruttig liten gumma som sett sina bästa dagar, svarar lättad och tacksam: Oj, tack doktorn, jag som redan trodde att jag var sjuk!
Nej det är inte lätt att veta var gränserna går, vem som är sjuk och vem som klassas frisk. Kanske det beror på att inga gränser egentligen finns, att ingenting i det här sammanhanget är absolut. De kroppsligt relaterade diagnoserna är otaliga men också den psykiatriska vårdapparaten bollar med sjukdomsbestämningar som kan klistras på snart sagt vem som helst i dag. Jämfört med den fysiska sjukdomsbilden är den psykiska i allmänhet lite svårare att upptäcka och notera. Vi älskar att peta på ytan, plåstra och picka, skära och sy men när känslorna börjar åka karusell tappar vi snabbt fotfästet och vet varken ut eller in. Då hjälper inga plåster och bandage, inte ens gelbildande hydrofiberförband, polyuretanskum eller medicinsk honung. Lite lättare blir det att utstå ett segt missmod eller upprepade uppvakningar i vargtimmens tysta dunkel om det finns nån som lyssnar, sitter bredvid, håller hand, frågar, och lyssnar ännu mera. Nån som i djupet av sin varelse upplevt dagens och nattens prövningar och vet att de, trots allt, är övergående.
Kropp och psyke är tämligen lätta att hantera (nåja ….) och på något plan möjliga att förstå. Men när anden kommer på tal får mången något fladdrigt i blicken. Kanske är det bilden av en sträng Gud och en potentiell helvetisk framtid som plötsligt lyser som stoppljus på det krassa intellektets autostrada — hit men inte längre! Kanske har andras gamla – medeltida! – vanföreställningar om Gud och tro omedvetet kopierats och anammats och så småningom byggt en försvarsmur runt den egna kroppen och förpassat allt tal om andlighet till avdelningen för flum, floskler och fanatism. Och så där haltar man sedan fram på livets kullerstenar fullkomligt omedveten om att det inte var så färden skulle framskrida. Idag har ytans liturgi anammats och format kulturen så till den grad att navelskåderi och narcissism närmast ses som norm och ideal. Kom inte hit och tala om andlighet för då får du på käften!
Men anden är kroppens salva och själens smörjmedel och vill ingenting annat än att serva och upprätthålla hela min varelse och fungera som ett elixir som min psykofysiska kropp, ofta helt omedvetet, ständigt suktar efter. Och ändå har jag så svårt att riktigt förstå mig på den. Ja, alltså det här att jag i första hand och innerst inne faktiskt är ande, att kropp och psyke mycket betänkligt börjar halta utan andens medverkan. Och inte har jag heller riktigt lätt att förstå att jag dessutom är skräddarsydd för denna värld, för denna apokalyptiska tid, att också jag, en bland åtta miljarder, har en alldeles specifik roll i det här dramat. Men vilken? Jag känner mycket för clownen, denna tragikomiska figur som ständigt pendlar mellan tragik och komik. Det gör också jag – gillar både galet roliga och djupt tragiska filmer. Men jag kan knappast säger att jag lider speciellt mycket av detta biopolära tillstånd. Spelar det förresten nån roll? Spelar jag nån roll? Är jag frisk eller sjuk? Kanske bara friskt sjuk? Eller sjukt frisk?
Troligen.
FOTO: Vinjettbilden är från en Pridefestival i Helsingfors härom året. | Fotot av clownen som betraktar den förbipasserande mannen knäppte jag i Edinburgh, England i samband med en Fringe-festival. | Glatt och spontant dansande var det utanför Musikhuset på Helsingforsdagen förra sommaren. | Och med den glittrande sambaflickan uppmanar jag blåggbläddraren att även kasta ett öga på veckans foton längst nere i blåggen!
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.