Nu är det bevisat: Jag är allergisk mot (s)k(r)att. Ja, alltså inte spontana, hejdlösa, hjärtliga skratt men mot konstlade, framtvingade, hjärtlösa skratt – som de där skrattsalvorna som likt maskingevärskulor knattrar efter var och varannan mening i en amerikansk underhållningsserie i TV. Avsikten är givetvis att markera för tittaren vad som är roligt, och när, så att den korkade tittaren inte skrattar på fel ställe, eller i värsta fall inte skrattar alls, vilket självklart skulle vara ytterst pinsamt för tittaren själv men ännu mer graverande för skådespelarna, manusförfattaren, regissören och producenten. Humor är verkligen ingenting att leka med, allra minst i den professionella underhållningsbranschen. I den djuriska världen är det väl mera regel än undantag att de små och stora liven väcker om inte högljudda skratt så i alla fall igenkännande leenden och stor värme, ofta just för att de inte skrattar.

Det är alltså World Laughing Day i dag, från början kopplat till den form av skratt-joga som utvecklats i Indien och som syftar till bättre syreintag i lungorna och därmed förhöjt känsloläge både i kropp och själ. Utan att på något sätt ringakta metoden skulle jag kalla den köksvägsmetoden: Skrattet kommer först, känslan sedan. I vanliga fall är det ju tvärtom: Initialt ett visst vokalt och dramatiskt mullrande och pyrande, sedan skrattet, eruptionen, som följs av varierande mängder hulkande och tårtorkande, det vill säga det som vulkanologen skulle kalla lavaflödet. Och här reagerar naturligtvis alla neurotiska ordhumorister som på en given signal: ”kalla lavaflödet…” Lavan är ju het som bara attan. För 99,99% av jordens befolkning skulle här alltså krävas en skrattmaskin, gärna en med lite extra ljudvolym, för att vitsen överhuvudtaget ska noteras, för roligheten i den ordkombinationen är ju nästintill lika med noll. Bottendålig faktiskt.

Jag gräver i mina digitala fotohögar men hittar knappast någon bild som skulle få mig spontant att skratta, men desto fler som får mig på gott humör i största allmänhet. Som det här fotografiet av ett fotografi: Utställningen i Sanomahuset (Helsingfors) handlade om äldre damer som alla bar stiliga hattar, som på den gamla goda tiden. Merparten av besökarna var äldre damer som däremot inte bar hatt och redan det var ju småkomiskt i sig. Men när jag nu betraktar bilden tror jag mig minnas de tre damernas lågmälda kommentarer, komplimanger och konstruktiva kritik. Kanske de, inspirerade av fotografierna, en halv timme senare satt på någon restaurang i närheten och med ett glas vin framför sig planerade en hattrevolution, ackompanjerat av högljudda skratt och minnen. Ja, det är inte helt otänkbart; de stora skratten kräver ofta en rad mindre som uppvärmning, i motsats till skrattmaskinens våldsamma och påträngande struptag redan från första början: SKRATTA FÖR FASINGEN – DET HÄR ÄR ROLIGT!!!

Jag är djupt skeptisk till skratt som serveras i tid och otid, vilket det som bekant görs, inte minst i dumburken. Och jag tycker mig ana en ökad ytlighet i det som kallas humorprogram och som mest innehåller tillskruvade tankefoster och påtvingade ljudeffekter. Och det får mig att reflektera över humorns skiftningar över tid och rum: Kanske det inte alltid var så mycket bättre förr heller; det som var roligt igår är bara lagom roligt idag. Och jag kommer livligt ihåg hur mamma (andra fr.v. på en av de på 1950-talet så populära maskeraderna, här tillsammans med diverse släktingar) på julaftonen högläste ur årets humorbok, ofta skriven av Olle Carle, mera känd som Cello. När jag nu bläddrar i boksamlingen måste jag medge att ordsvängningarna ofta är både fyndiga och finurliga: På sitt sätt sött / Idel ädel adel / Flottare utan färg / Lika vänligt som vanligt/ Så, skörda och så vidare. Och så vidare: På sin tid var det här mycket lustigt, nästan revolutionerade. Men det riktigt roliga var när mamma, efter ett par sidors högläsning, själv skrattade så mycket att hon till sist halvlåg på soffan i konvulsioner som påminde om ett allvarligare epilepsianfall. Tårögt snörvlande och högljutt stönande försökte hon få fram orden som dock, gång på gång, fastnade mellan magkrampen och stämbanden, och det hela slutade med att vi övriga satt där frågande och undrade vad som EGENTLIGEN var så roligt.

I kristider, när kropp och själ trängs mot vägg och tak, fungerar humorn i bästa fall både som livlina och näringstillskott. Och då handlar det kanske inte i första hand om gapflabb och asgarv (vilka sannolikt hör mera hemma i någon tillskruvad ornitologisk handbok) utan om igenkännandets muskelspänningsbefriande hjärtliga skratt. Och här serverar jag en kanske kontroversiell, men nödvändig, kommentar formulerad av komikern Anthony McCarten: ”Allvar är inte den rätta reaktionen på livets absurditeter. Om du förlorar förmågan att skratta så förlorar du samtidigt förmågan att tänka. Eller sagt lite annorlunda: De klokaste människorna jag känner i världen är också de roligaste”. Vitsar och lustiga historier kan nästan vem som helst lära sig utantill men genuin humor kräver något slags nära samarbete mellan hjärna och hjärta. Det finns humor och det finns ”humor”, det finns skratt och det finns skrattmaskiner. Och jag frågar mig smått seriöst: Kanske jag skulle behöva en sån där maskin i detta, ordagrant, olustiga tidevarv? Men jag tror i alla fall att jag avstår: Hellre analog tystnad än digitala imitationer av stötvisa luftströmmars väg genom struphuvudet.

 

Vinjettbilden är från år 2014 och visar en del av publiken på Bokmässan i Helsingfors som lyssnar på författaren, estradören och komikern Mark Levengood.