Gode Gud, idag är vi nästan 8 miljarder människor som trängs här på jorden. Åtta miljarder – det är ofattbart mycket. När jag tittar ut på det soldränkta Andberget rakt framför mig ser jag inte en enda av dessa åtta miljarder. På vägen till metron möter jag några tiotal människor, inne i vagnarna är vi några hundra som trängs i rusningstrafiken. När jag söker mig från Järnvägsstationens tunnlar upp till marknivån står jag mitt i huvudstadens centrum. Med en enda blick kan jag se… kanske tusen medborgare som rör sig i olika riktningar. Håller du med om det? Står jag kvar några minuter passerar ytterligare några tusen min utsiktsplats. Men fortfarande är det rätt långt till 8 miljarder.

Så här är hela tiden: Mina ögon och övriga sinnen snappar upp småsmåsmå fragment av tillvarons motiv samtidigt som hjärnan hanterar kopiösa mängder av mentala bilder och visuella visioner som ibland sträcker sig långtlångtlångt bortom den synliga horisonten. Du måtte ha haft en speciell tanke och avsikt med denna enorma diskrepans – jag kommer inte på ett bättre ord just nu – mellan yttre bilder och inre bilder, mellan synligt och osynligt. Det hela påminner lite grann om förhållandet mellan min dator och den separata hårdskivan: Bara det nödvändigaste finns i datorn, resten skyfflar jag in i den lilla svarta lådan som vid det här laget härbärgerar oändliga mängder digitala textfiler och många tiotusentals fotografier.

Det här kom jag att tänka på idag när vi på hela klotet ber tillsammans för freden. Som du mycket väl vet är jag besparad upplevelsen av krig i min omedelbara närhet och kan inte ens ana  de tårar, den ångest och det lidande som alla konflikter, kriser och katastrofer just nu orsakar. Jag vet ingenting om verkligt lidande. Jo, jag har som mången annan varit ensam, vilsen och rädd både som barn och vuxen, jag har blivit mobbad av lärare i skolan och jag har upplevt fysiskt övergrepp på arbetsplatsen, blivit utfrusen, gråtit kopiösa mängder tårar av sorg och förtvivlan och varit rädd att förlora både mental och fysisk hälsa. Men jag har aldrig hört skottlossning eller känt skräcken när marken vibrerar av ett bombnedslag, inte behövt fly för mitt liv, och allra minst har jag varit hemlös, en flykting. I det stora globala perspektivet är mitt lidande en bagatell.

Därför ber jag nu att du som är bara godhet och kärlek måtte förbarma dig över mig och hela mänskligheten. I din verklighet finns det knappast någon skillnad på nära och långt borta, smått och stort, på då, nu och sen. Det lär inte bli någon fred på jorden förrän jag och vi övriga åtta miljarder får frid inombords, en frid som öppnar för dialog mellan kulturer och trossamfund, en frid som försonar och förlåter både i de stora internationella sammanhangen och i min snäva vardagsverklighet. Mänskligt sett är det förstås en totalt omöjlig uppgift, men för dig är allting möjligt. Hjälp mig att i stället för konsumering av meningslösa och i värsta fall destruktiva tv-sändningar vara medveten om din direktsändning dygnet runt, året runt, livet rakt igenom. Hjälp mig att inte förvänta bestående svar i den massmediala kakafonin eller av självutnämnda experter, men i stället lyssna på det liv som du planterar i tystnaden. Hjälp mig att se inåt för att jag med friska ögon ska kunna se utåt – jag, en bland åtta miljarder.

Fotografierna är tagna i St Marys Church i York, England, där man sommaren 2019 visade van Gogh – The immersive experience, ett ljusspel som via ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans mörka väggar och tak och förvandlade rummet till ett slags själens grotta. Alltsammans var inlindat i en tonal matta bestående av musik, röster och ljudeffekter. Publiken åsåg och åhörde dramat sittande i solstolar som var utspridda över hela golvytan.