GOTT NYTT ÅR 4718!!!

 

Fördelen med att kallas Mao är att jag får fira nyår två gånger per år (om det nu är någon fördel…): Ett finskt nyår och ett kinesiskt nyår. Och jag åker givetvis snålskjuts på den kinesiska kulturkopplingen även om mitt Mao inte kommer från en viss kinesisk diktator och massmördare utan i stället är en lätt omskrivning av smeknamnet på en svårt funktionshindrad liten kille på dåvarande (1970) Kårkulla centralanstalt där jag en sommar praktiserade. Han kallades Mau och en av vårdarna tyckte att jag påminde om honom och då fick jag smeknamnet Mao. Så är det, och ämbar blir det inte. Men jag förnekar inte en viss likhet med ORD-föranden också; speciellt flinten och kulturrevolutionen, men jag har som känt börjat ta lite avstånd från min namne vilket ju blåggnamnet är det tydligaste beviset på.

Tillbaka till kinesiska nyåret: Idag, den 25 januari 2020 träder 1,4 miljarder kineser in i Råttans År. Jag är själv född i Råttans år (1948) och även om jag ogillar råttor som pesten så kan jag därmed se fram mot ett ovanligt lyckosamt år, vilket jag tackar alla inblandade för. I Kina kan råttan vara både charmig och hårt arbetande, intelligent, organiserad och skicklig i allt den gör. Men det är i Kina det. För den som inte riktigt har klart för sig hur det förhåller sig med dessa zoologiska förtecken i den kinesiska kalendern kan jag (efter en titt på bland annat Richard Nygårds utmärkta hemsida KINA) konstatera att djurens antal är tolv vilket alltså betyder att samma kräk återkommer vart tolfte år. Och råttan är faktiskt först på listan vilket gör den till en ledare, en pionjär. Sen följer oxe, tiger kanin, drake, orm, häst, get, apa, tupp, hund och gris. Men som om detta inte skulle vara tillräckligt sofistikerat så tillkommer i det här sammanhanget även de fem elementen – metall, vatten, trä, eld och jord – och multiplicerar man 5 x 12 får man som bekant 60 vilket i sin tur innebär att kineserna lever i 60-åriga cykler. Den just nu pågående cykeln rullar på sedan den 2 februari 1984 och har en beräknad målgång den 29 januari 2044.

En kort sekund skakar jag på huvudet åt denna 60-åriga tidscykel som känns både främmande och konstlad. Men ett ögonblick senare slår mig att jag å andra sidan helt självklart och utan större åthärvor dagligen räknar sekunder och minuter som tickar (jo, jag har en analog klocka) just i denna rytm. Och när jag konsulterar den (det?) alltid lika pålitliga Wikipedia får jag veta att det var den grekiska astronomen Ptolemaois (100-170 e Kr) som konstaterade att 60 var ett fullkomligt tal och att man utgående från det kunde beräkna alla förhållanden i universum. Och samtidigt noterar jag den oerhört fascinerande sanningen som vetenskapsmännen kommit fram till: En sekund är tiden för  – håll i dig nu! – 9192631770 perioder av strålningen från cesium-133-atomen vid övergången mellan två energinivåer. Här måste jag vara alldeles uppriktig: Det brukar jag inte tänka på varje dag!

Tillbaka till kineserna. Våra dryga 2000 kalenderår är bara blahablaha jämfört med kinesernas månkalender som kejsare Huangdi tog i bruk 2698 år före Jesu födelse. Medan övriga världen befinner sig i år 2020 cyklar kineserna nu på i år 4718 och det som bekant i en allt snabbare takt. Allt är större, vidlyftigare och mera imponerande i Kina; månarna, folkmängden, även nyårsfirandet – femton dagar då kineserna ofta reser långa sträckor (”världens största folkvandring”) för att träffa sina familjer (utom de stackars tiotals miljoner som bor i Huanggang, Wuhan, Ezhou, Xiantao och Chibi där risken för att coronaviruset just nu ska sprida sig är störst). När vi eventuellt äter en lite lyxigare nyårsmiddag kastar kineserna i sig åtta olika rätter (8 = lyckotal), när vi bränner av fem raketer och några häxpipor på nyårsafton skjuter kineserna halva statskassan i luften (dock inte i år på grund av den rådande coronaviruskrisen). Men så tillverkas också 90 % av alla fyrverkeripjäserna i Kina vilket i någon mån förklarar detta pyrotekniska frossande. Och som en enkel och anspråkslös efterrätt, efter femton dagars orgieaktigt firande i familjens trygga sköte, drar kineserna ännu till med lyktfestivalen Yuan Xiao där man, förutom fixar papperslanternor, även kastar i sig kopiösa mängder risbollar och ägnar sig åt lejondanser. Det här skulle givetvis vara en omöjlighet för vem som helst av oss västerlänningar men kineserna har ju tränat på det här i minst 2000 år. Troligen 2060.

Och som om inte detta redan var grädden på moset (stopp stopp! – du visste väl att det uttryckte inte syftar på vispgrädde på potatismos utan på rinnande grädde på äppelmos!? Ja ja, vad allt lär man sig inte på den (det?) alltid lika informativa Wikipedia). Jo, alltså (jag håller visst på att tappa tråden totalt…): Det kinesiska nyåret är samtidigt en välkomsthälsning till våren. Så jag passar på att så här som avslutning klämma in lite prisad litteratur i detta tillskruvade blåggbabbel. Nobelpristagaren Mo Yan (2012) skriver i Ximen Nao och hans sju liv om Jinlong som sätter upp en pjäs för att välkomna våren: ”Under den här perioden var gården utanför familjen Ximens residens fylld av klangen från stränginstrument, flöjter och kvinnors och mäns sång. Revolutionens högkvarter omvandlades till en kulturell salong. De dagliga kritikmötena och misshandeln med dess skrik och gråt hade först känts ganska upphetsande, men i takt med att tiden gick blev de bara tråkiga. Genom att förändra den revolutionära formen så att alla fick se och höra något nytt lyckades Jinlong få oss att le igen.”

Ska Kina få oss att le, eller kanske gråta, i Råttans år 2020/4718?