Idag har Valo namnsdag, Valo (”Ljus”) som kan vara förnamn både på en karl och kvinna. Och tillnamn för båda. Ljus är alltså i sikte även om februaridagens gråsvarta bergsvy ytterligare har mörknat i kanterna – fortfarande inget förmildrande eller bestående snötäcke i sikte. Och jag minns en liknande ljusfattig period för många år sedan – ett annat berg, en annan utsikt. Och en annan verklighet.

Det är en kväll strax före midnatt. Jag ligger i sängen halvslumrande och känner plötsligt och fullkomligt oförberedd på hur någonting som påminner om ett vulkanutbrott tar sats i nedre delen av magen och bara på någon minut, innan jag varken hinner fäkta eller fly, är eruptionen ett faktum. Ett pyroklastiskt flöde av förtätad sorg sprutar ut ur ögon och näsa ackompanjerat av djupa stön, halvkvävda skrik och kramper i diafragman. Gråten väller fram som vattnet i en söndrig fontän, svetten lackar, lakanen kladdar. Jag flämtar, försöker andas i kapp med hulkandet, men det är som om högre makter, eller mörkare krafter, gång på gång skulle daska mig som en våt trasa mot en hård jord. Samtidigt går hjärnan på högtryck, övertänd och bromsbefriad – vad är det som händer, håller jag på att förlora förståndet, är det själen som bryter samman? Varifrån all denna okontrollerade styrka, alla dessa känslor av saknad och skuld som likt glöd och aska formligen forsar ur min kropp. Av bilder och minnen inte ett spår, bara förtvivlan, ensamhet och ett stort svart hål.

Utflödet kan inte kontrolleras, styras eller stoppas och efter några korta andhämtningspauser forsar lavan het och röd igen längs den skakande kroppen. Timme efter timme. När dagen gryr lugnar sig vulkanen något, men bara för att ta ny sats efter några korta uppehåll. Utmattad och förtvivlad kan jag inte annat än låta gråten flöda och hoppas att den har ett slut.

Ganska exakt tolv timmar efter det första utbrottet krälar jag upp ur mitt vulkanmörker, duschar, klär på mig. En stund senare sitter jag och gråter tyst för sig själv vid köksbordet, en gråt över gråtens verklighet och befriande förbannelse.

Flödet fortsätter ryckvis, dag efter dag, men nu med lätt fördröjning. Det året befinner sig jag mig nästan dagligen i ett forskarrum i universitetets huvudbyggnad och när jag känner av det första svaga mullret och anar den stickande känslan av förtätad sorg, packar jag ner min dator, går snabbt till den parkerade bilen och kör sedan under stark koncentration hem, en sträcka på fem-sex minuter. De första dagarna hinner jag knappt innanför dörren innan jag bokstavligen faller ihop i tamburen och blir där liggande medan krafter aldrig förr upplevda sliter och vrider i kropp och lem. Intensiteten skrämmer och förbryllar mig. Veckor och månader drunknar i flödet men det anlete omvärlden får se skiljer sig inte så mycket från det som tidigare uppvisats. Möjligen är ögon och ögonlock rödare än vanligt, blicken visserligen tom och trött men i övrigt speglar skalet ingenting av innanmätets kaos.

Så fortgår livet. Det glädjerus som en på äldre dagar genomförd högre högskoleexamen självklart skulle bidra med uteblir, trots röda rosor och universitetets insignier. Mina gråtattacker fortsätter, inte varje dag men nästan, inte fem timmar men en eller två, ibland bara en halv timme. Så töms, portion för portion, min sorgreservoar under en tidsperiod som sträcker sig över tjugo månader. Då inträder efter hand, nästan obemärkt, ett slags vilsam tystnad i min tillvaro. Som fotografier i ett framkallningsrum stiger landskapen långsamt fram i mörkret, nya motiv blir synliga, dunkla profiler får färg och form, relationer fixeras. Efter det kan vulkanmullret ibland anas under huden, men nu mest som en påminnelse om sin urkraft, kanske som en motvikt till idyllen, den förföriska och vilseledande.

Idag på Valos, Ljusets, dag blir jag uppmärksammad på att det finns vägar även ut ur en svår depression. Min gråtmanifestation var framförallt ett uttryck för en förträngd sorg som krävde sitt utrymme men snuddade naturligtvis också vid den mera patologiska versionen av nedstämdhet. Mörker, inre och yttre, är alltid svåra att bära och blir inte bättre av att negligeras. Några extra lampor inomhus skingrar en del av vinterdunklet men när det gäller vårt mörka psyke är det bara ord och beröring, gråt och tid som gäller.