Det går inte att tänka sig mig utan hud. Huden är inte bara min lyxförpackning och kroppens sensitiva skal, huden är i själva verket involverad i alla mina andra sinnesorgan också – ögon, öron, näsa och mun. Huden är min boning, mitt skydd och min ständiga hemvist. Och huden är mitt fyrljus, min geigermätare, min radar, mitt livs ekolod. Ibland fungerar huden som stoppsignal, andra gånger som magnet. Huden kommunicerar både utåt och inåt, huden förenar och huden stöter ifrån. Huden talar, lyssnar, ser, doftar. Huden känner. Kort sagt: Jag är min hud. Eller: Min hud är jag.
Men min hud är inte bara mitt hus, arkitektkonstruerad och skräddarsydd. Min hud är också hemvist för min själ, den tidvis finkänsliga och ibland brutalt påträngande. Och huden är tillhåll för mina fantasier, drömmar, mina ord och meningar, bilder och toner. Huden inte bara silar slagg och restprodukter från min yta, den fungerar också som tavelduk och partitur, som scen och scenografi. Min hud är både publik och huvudrollsinnehavare, min hud är både ingång och utgång.
Men framförallt är min hud en spegling och avbild av min ande, en gudomliga gåva som evigheten av någon outgrundlig anledning distribuerat till detta snurriga klot. Förpackad i stjärnstoff och galaxglitter anlände jag en dag för länge sen, skinntorr och fnasig, för att i detta känsliga kroppspaket – g(h)udbelyst – reflektera en pytteliten gnista av ett ofattbart ljus. Av hud är jag kommen, hud skall jag alltid vara.
Idag på Internationella psoriasisdagen är mina fotografier tagna i Helsingfors Konsthall där PATRICIA PICCININIs utställning Mellan Ljus och skugga avslutades senaste söndag. Konstnären är född 1965 i Freetown, Sierra Leone och emigrerade 1972 till Australien. Före hon blev antagen till konstskolan i Melbourne och avlade en Bachelor of Art (painting) studerade hon ekonomisk historia (Bachelor of Art, economic history). 2016 blev hon Doctor of Visual and Performing Arts (honoris causa) och verkade åren 2017–2019 som Enterprise Professor vid Victorian College of the Arts vid Universitet i Melbourne. Hon har gjort sig känd för sina människoliknande, antropomorfa skulpturer, på en gång ömsinta och groteska, verklighetstrogna och absurda. Utställningen presenterades bl.a. med orden: ”Patricia Piccinini påminner oss om att vi har ett ansvar för vad vi skapar. De ovanliga, underliga hybridaktiga varelserna som rör sig i gråzonen mellan människa och djur vädjar till våra känslor och påminner trots sitt utseende oss om vår egen omgivning, våra barn, våra åldringar och – oss själva.”
