Det går inte att tänka sig mig utan hud. Huden är inte bara min lyxförpackning och kroppens sensitiva skal, huden är i själva verket involverad i alla mina andra sinnesorgan också – ögon, öron, näsa och mun. Huden är min boning, mitt skydd och min ständiga hemvist. Och huden är mitt fyrljus, min geigermätare, min radar, mitt livs ekolod. Ibland fungerar huden som stoppsignal, andra gånger som magnet. Huden kommunicerar både utåt och inåt, huden förenar och huden stöter ifrån. Huden talar, lyssnar, ser, doftar. Huden känner. Kort sagt: Jag är min hud. Eller: Min hud är jag.
Men min hud är inte bara mitt hus, arkitektkonstruerad och skräddarsydd. Min hud är också hemvist för min själ, den tidvis finkänsliga och ibland brutalt påträngande. Och huden är tillhåll för mina fantasier, drömmar, mina ord och meningar, bilder och toner. Huden inte bara silar slagg och restprodukter från min yta, den fungerar också som tavelduk och partitur, som scen och scenografi. Min hud är både publik och huvudrollsinnehavare, min hud är både ingång och utgång.
Men framförallt är min hud en spegling och avbild av min ande, en gudomliga gåva som evigheten av någon outgrundlig anledning distribuerat till detta snurriga klot. Förpackad i stjärnstoff och galaxglitter anlände jag en dag för länge sen, skinntorr och fnasig, för att i detta känsliga kroppspaket – g(h)udbelyst – reflektera en pytteliten gnista av ett ofattbart ljus. Av hud är jag kommen, hud skall jag alltid vara.
