I den bästa av kroppar fungerar alla sinnen som de ska. Men när jag i rubriken använder ordet sinnesförvirring syftar jag inte i första hand på de diagnoser som psykiatern noterar i min patientjournal utan alldeles konkret på hur sinnena ibland alldeles hejdlöst lappar över varandra och samarbetar. Namnet på ett av dagens teman är det egentliga incitamentet till den här miniessän. Att avsaknad av doftförmåga kallas för luktblindhet var en nyhet även för den här hjärnan som i övrigt gärna råddar med både hemkokta ord och egenhändigt tillskruvade begrepp. Att inte känna smaker, inte kunna dofta, inte höra, inte se, inte känna beröring är förstås en tragedi, ett djupt ingrepp på personligheten. I mycket lindrigare versioner drabbas vi troligen alla av detta, inte minst på livets slutraka.
Men de tankekrokar jag idag på luktblindhetsdagen hänger upp framför din nyfikna blick handlar om Huden. Och inledningsvis alldeles speciellt en hänvisning till den franska psykoanalytikern Didier Anzieu och hans tankar om alla dessa hinnor som vi omger oss med: Huden – kroppens skal, förstås, men också ljudhöljet, termohöljet, lukthöljet, lidandehöljet och drömmens hinna. Enkelt och snabbt sammantaget: Den hud som håller ihop mitt kroppspaket har inte bara en fysisk dimension utan fyller i allra högsta grad också en känslomässig funktion. Och detta så till de grad att min kära didiäääransiöööö har kallat sin berömda bok för Hudjaget: Huden och mitt jag smälter samman på ett sätt som faktiskt snuddar vid sinnesförvirring, ja, i själva verket är huden involverad i alla våra sinnesorgan.
Min egen hudmedvetenhet tar troligen sats redan före jag fyller ett år. Då binds armar och ben fast i sängens gavlar för att jag inte ännu mera ska riva sönder min redan söndriga hud. Tanken var god men behandlingen brutal. Jag tror jag aldrig riktigt har hämtat mig från den chocken. Idag befinner sig ångesten långt under huden och ger sig till känna inte minst som klaustrofobi – att bli fastspänd, instängd, levande begravd. Den första text jag skrev i ett lite mera medvetet konstnärligt syfte hade rubriken Jordfästningen – en monolog som liket för i sin kista medan ceremonin pågår där utanför. Hudens tillstånd manifesteras i psykets djupare lager men givetvis sker det en aktivitet även i den andra riktningen – känslomässiga krockar som lämnar bromsmärken på hudens yta.
När jag nu står här i den blå skymningen och betraktar mig själv från många sidor fungerar min hud som ett membran, en resonansbotten för tidens och rummets lek med min kropp. Födelsemärken, veck och rynkor, torra flikar och fåror, ögonbrynens glesnande och obändiga strån, ett ljust ärr i pannan, i vänstra handen två nästan osynliga märken efter bortbrända vårtor: Livet lämnar sina spår på ytan men gömmer hemligheterna långt under huden. Där, i de svampiga träskmarkerna, bland strömmar av blod och slingrande nervrötter, bidar minnena sin tid. Det är ingenting näthinnan kan fånga, knappast ens hjärnans sylvassa pirayatänder, eller psykologens något mjukare analysverktyg. Huden är sin egen värld, samtidigt både öppen och sluten. Så är också jag: Öppen mot världen med huden som reflektor och parabolantenn, sluten i mig själv bakom fantasier och drömmar.
Intuitivt förstår jag att denna hudgräns skiljer en dekorativ yta från någonting mera djupgående och för ögonen fördolt. Helt hudlös kan jag knappt vara ens i fantasin, än mindre i världen. Hudens gräns är min livlina och spelplats i tillvaron, på gott och ont. Det finns inget val, inget alternativ – det är på, under och med huden jag rör mig i vardagen. Morgonpromenadens lite sega steg påminner om muskler som ännu halvsover under hudens böjliga täcke, duschstrålens trumslag på den småsvettiga kroppen slätar över rynkor och spänningar. Små rodnader lindras med creme och salva, finnar och sår behandlas med antiseptiska medel, allergiska eksem med cortison. Badrumsskåpets hyllor dignar av tubers tyngd och pipetters mängd, allt i syfte att snabbt och obehindrat stå till tjänst när huden konstrar och kränger på sitt beniga skelett.
Dermatologernas fascination för huden kan jag förstå, och skönhetsexperternas. Men det finns en lång räcka andra yrkesutövare som får sin utkomst av att penetrera, polera och påverka huden: Frisörer, parfymerare, fysioterapeuter, tatuerare och idag också reklamavdelningens photoshopexperter som vid behov, enkelt och smärtfritt, justerar motivets digitala bristfälligheter. Den prostituerade har huden som sitt sinnliga arbetsverktyg, eremiten utsätter huden för extrema påfrestningar på sin färd mot inre upplysning och frid, polisen intresserar sig för brottslingens fingeravtryck.
Så rinner livets tårar längs heta kinder, ibland av sorg, ibland av smärta, i bästa fall av glädje. Men huden har inga svårigheter att skilja det salta från det bittra, det sura från det söta. Huden andas och svettas, avsöndrar och avlägsnar, huden håller reda på kroppen både i tiden och rummet. Huden är yta och djup, och huden stöder min utveckling och hjälper att anpassa mig till livets realiteter. Men framförallt: Huden gör mig sårbar, huden gör mig till människa.
Bilderna, utom vinjettfotot, är tagna på Sara Hildéns museum i Tammerfors sommaren 2016 där den australiensiska skulptören Ron Mueck (f. 1958) visade sina superrealistiska skulpturer, somliga i jätteformat, andra i minimalistiska proportioner. De mer eller mindre nakna kropparna uttrycker känslolägen och situationer som troligen är bekanta för alla.
