Det var på Tate Modern i London. Gossarna stod vid en enorm orangefärgad vägg där man kunde rista in sina livstecken i den halvmjuka ytan för att sedan se hur orden och märkena efter en stund liksom löstes upp i intet. Som dimma. Som minnen. Och jag tänkte: Vi vill alla lämna fotavtryck, ett spår till eftervärlden, kanske en speciell känsla, ett budskap. Men det mesta dunstar ut i tomma intet, snabbt och effektivt, även när det handlar om de riktigt stora händelserna i livet. Det är till exempel ofta bara de allra närmaste som håller kvar den döde i minne och sinne, i en sorg som belägrat sig strax under huden. Vi övriga glömmer saligen snabbt den bortgångne, och förvånas kanske ibland hur fort vi vant oss att X inte finns mitt bland oss.
Precis när jag börjar skriva den här texten får jag ögonmigrän. Det börjar som små fläckar som flimrar och suddar synen, ungefär som när regn slår mot på bilrutan. Det glittrar och glimrar men inga vindrutetorkare, inga blinkningar med ögonlocken rengör synfältet. Tvärtom ökar detta ljusglitter de närmaste fem-tio minuterna och når sin kulmen efter en kvart. Vid det laget är det så många luckor och hål i bilden att texten inte går att gestalta, det är bara att sluta ögonen, andas djupt och vänta att det går över. Och det gör det, helt smärtfritt. Efter ytterligare tio minuter är ljusshowen förbi och jag kan återgå till mitt visuella transkriberande.
Jag tänker mycket på det jag inte ser. För om det är nånting som är förbiglidande och förgängligt så är det ytan. Varje dag stirrar jag på mitt ansikte i spegeln och förundras hur snabbt det förändras, förfaller, föråldras. Hur många ansikten har jag inte haft under ett ganska långt liv? Hur många ansikten har jag inte tappat under tidens gång? Ändå finns någonting distinkt JAG även i mina anletsdrag. Men det är inte i första hand flintens höjd, den lite sneda näsan, gliporna mellan tänderna, inte ens den gråa skäggstubben som definierar min personlighet. Den syns visserligen på ytan, tar sig uttryck i prat och rörelser, men upplysningen kommer inifrån. Nånstans där mellan epidermis och underhud har den sitt färgstarka fäste och sin upplysta boplats. Jag talar alltså om själen.
Kroppen trögar men själen vill gå vidare. I själva verket är det som om skaparkraften, den osynliga, skulle aktiveras som ett slags motreaktion till ytans förfall. Jag känner fortfarande en stor lust att formulera ord och meningar, att skapa sammanhang och gestalta verkligheter. Fotografierna, knäppta under många år, här och långt borta, fungerar som bryggor och broar mellan det konkret upplevda och det vagt anade. Men nu silas de visuella elementen allt oftare genom själsduken i ett sökande efter tidigare icke funna guldkorn och oslipade diamanter. Fotografiernas motiv, tidigare intellektuellt analyserade och geografiskt specificerade, ändrar nu karaktär och öppnar sig för nya tolkningar, underförstådda, bortglömda, kanske aldrig upptäckta.
Och nu andas någon på min hud. Det är en verklighet som inte syns men som är verkligare än den gestaltade verkligheten. Som en ohörbar viskning, som ett ljus bakom slutna ögonlock. Till och med teknikstark magnetröntgen, fantasieggande hologram och artificiell intelligens i en uppdaterad version 2.0 är en futtig jämförelse med detta. Allt syns, men det osynliga syns ännu mera. Det är dit min blick dras. Till det som ögat inte ser, till det som kamerans lins aldrig kan fånga. Och ändå fotograferar du, frågar någon? Ja, kanske för att jag i den visuella leken ständigt påminnas om att det viktigaste ändå är osynligt.
FOTO: Vinjettbilden är alltså tagen i Tate Modern i London. | Konstbesökare i djup begrundan | Vad som fångar damernas intresse vet jag faktiskt inte men jag vet att platsen är Punta di San Vigilio, en liten ort halvvägs mellan städerna Sirmione och Malcesine vid Garda-sjöns östkust i Italien.
