Senaste år erhöll norrmannen Jon Fosse Nobelpriset i litteratur med motiveringen ”För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara”. Jag tänker nästan varje dag på att ge röst åt det ohörda, någon enstaka gång även åt det oerhörda. Mitt självpåtagna uppdrag är att klä tystnaden, min egen inre tanketystnad, i ord. Och det är där jag börjar skrivandet – i tystnaden. Att skriva om det uppenbara och konkreta har förstås sina poänger, men handlar det om mig själv är det sannolikt bara de närmast sörjande som bemödar sig om att läsa och lyssna. En kändis, däremot, kan fånga en stor skara läsare med redovisningar om ytans glans och den världsliga framgångens krävande, men heroiska, insatser som självfallet bara huvudpersonen besitter. Och det är just så upphetsande som det låter och det blir i värsta fall bara värre om alltsammans dessutom handlar om skribentens liv från A till Ö. I en rikssvensk kontext kan man konstatera att SJÄLVbiografier per definition ofta är tröstlöst ensamma beskrivningar.

Det ligger en uppenbar fara i att som skriftställare fastna vid det självklara och övertydliga, att ordmåla sin offentliga bild i förföriska och paranta meningsparader. Vem vill väl inte framstå som kunnig, klok och kreativ och helst inte alls som konstig, klåfingrig eller kortsynt! Och när man nu en gång själv (…) greppar pennan kan man ju samtidigt passa på att putsa bort de där värsta klantigheterna. Men märkligt nog är det just livets skuggsidor som ofta intresserar läsaren. Den här litterära trenden har under ett antal år ökat så till den milda grad att man nu fallit i det andra diket. Nu är det ingen hejd på allt elände skribenten varit med om – hopp över skaklarna, slitsamma skilsmässor, osannolika diagnoser, ekonomisk bankrutt och brutala övergrepp spökar i de annars så eleganta salongerna. Läsaren gottar sig i andras tragedier så till den milda grad att författarpiedestalerna står som spön i backen. Livseländet som litterär genre.

Och nu har jag  själv (!!) också fallit i det diket! Som sagt, inte en kotte skulle bry sig om Mao’s självbiografi, inte ens en välskriven och språkgranskad sådan. Men som bokstavstrogen ordvrängare med akut skrivklåda kom jag dock på en genial lösning. Nej, jag ska inte skriva en självbiografi, men nog en själsbiografi. S i stället för v. Och plötsligt uppenbarade sig livslandskapet framför mig i en helt ny dager. Eller egentligen bakom mig, kanske inom mig, jag vet inte riktigt var. Jag började betrakta och skriva om de bilder och trailers som flimrade förbi under pannloben, som om jag tittade på ett antal kortfilmer i gränslandet mellan fantasi och verklighet, mellan färg och svartvitt, mellan hud och himmel. Hud & Himmel blev sedan också det nästan självklara namnet på boken, som en positionsbestämning, som en känslomarkering. Men för att krångla till det hela formulerade jag också en förklarande underrubrik: En essä om själens speglingar på kroppens yta.

Hud & Himmel är alltså ett försök att skissa ett själsporträtt, att beskriva några händelser och upplevelser i livet som jag sett dem i min inre biograf, eller kanske drömt om, och som på många sätt format min personlighet. Den röda tråden är den sköra huden, den rodnande, den sönderskrapade, den patologiska, den lena och kontaktsökande. Den gudomliga. Och som motvikt och varnande exempel – den vita skamhuden och den stela ansiktsmasken. Huden som kroppens skal, givetvis, men i synnerhet huden som psykets hemvist och livets hängmatta. Den konkreta huden, och huden i överförd bemärkelse. Huden som det synligas och det osynligas gemensamma nämnare. Huden som människans evighetssignum.

 

Illustrationerna: Huset mina föräldrar sommartid hyrde i Hangelby, Sibbo. Här fläktades storstadsbarnet  av solvindar som tillfälligt kunde hela ett söndrigt kroppspaket. | Jag själv, tre månader, julen 1948. Fotografierna är manipulerade i Photoshop.