Det är visserligen World Lindy Hop Day (dansstil med rötter i 1920-talets amerikanska swingmusik) idag men det betyder ju inte att jag hela tiden måste skutta omkring som en yrvaken känguru på blomsterprydda ängar. Det räcker gott om jag låter minnena studsa fram på näthinnan som en påminnelse om att de motiv jag ser rakt framför mig just nu bara är en bråkdel av det till synes omätliga bildflöde som är lagrat under pannloben. När våren här övergår i försommar tittar jag några veckor bakåt i bildarkivet och återupplever situationer och ögonblick upplevda i Sydtyskland och delar av Österrike. I månadsskiftet april–maj förde flyget oss till München och därifrån körde vi med hyrd bil till bl.a. Bad Reichenhall, Saltzburg och Kufstein. Sammanlagt blev det 699 kilometer på närmast perfekta tyska och österrikiska vägar och gator, i strålande vackra försommarlandskap.

Jag har som bekant två fotomotivfavoriter: gravgårdar och djurträdgårdar. Båda berättar om liv, i det ena fallet liv som varit, i det andra fallet liv som inte blev som det kanske var tänkt. Det är sorgligt och svårgripbart på lite olika sätt så det gäller att försöka upptäcka det dolda både i det bortglömda och i det ingärdade. Om jag den här gången tillfälligt glömmer de idylliska gravgårdarna omslutna av mastiga, delvis snötäckta berg, och i stället fokuserar på djurlivet i diminutiva och charmiga Zoo Ebbs strax utanför Kufstein i Österrike, så hittar jag bland annat de här karaktärsstarka kufarna. Idag är mången djurpark i Europa lyckligtvis byggd så att dess invånare ska kunna leva ett möjligast fritt och meningsfullt liv på en begränsad yta, och med sin blotta närvaro påminna oss besökare om livets mångfald som så lätt kan förstöras av människans enfald.

Verkligheterna är verkligen många och det jag ser, känner och upplever just nu är bara en knappt förnimbar vindpust på tidens allt mer dramatiska väderlekskarta. Må jag förstå att oftare stanna upp och njuta av de glimtar av liv och oåterkalleliga nanosekunder som möten med människor i allmänhet, och kontakter med djur i synnerhet, så ofta bjuder på. Och jag får hjälp av tekniken, den digitala. Fotografiets frusna ögonblick är en påminnelse om att skapelsen, den förunderligt mångbottnade och ständigt förbiglidande, överöser mig med bilder och upplevelser som bara väntar på att bli uppbjudna till dans i min hudomslutna evighetsvarelse. Swing baby, swing!