Jag kan utan större ansträngning känna mig betydelselös, osedd, anonym och till och med overklig i den värld jag befinner mig just nu. Där dagarna förr framlevdes i en viss regelbunden växling mellan högtid och lågtid, mellan fest och vardag, kvarstår idag en massa söndermosade sekunder, minuter och timmar som jag inte blir riktigt klok på. Lyckligtvis fungerar naturen här som en blankpolerad spegel och presenterar en bild: floden kräver bäddar och bankar för att kunna flyta framåt, annars går det illa. Så går det ofta för mig: flödar ut i en anonym tillvaro i ett monotont landskap där den mesta energin går ut på att hålla mig flytande. Inte vara kreativ, inte social, inte lustig, men att med vita knogar försöka klamra mig fast vid räddningsbåtens reling. Det är en liten överdrift, men bara en liten.
Normal åldersnoja? Beklagligt sjukdomssymtom? Rester av osmälta mardrömmar? Kanske det också. Men framförallt en ihärdig, närmast kronisk oro över vad människan, den från början perfekta, håller på att ställa till med i olika delar av världen just nu. I mina tankar återkommer jag ständigt till denna översvämning, till denna brist på gränser som skapar kaos. Butiker som håller öppet 24/7 och mobiltelefoner som läcker texter, bilder, annonser, ljud och oljud, musik och magi dygnet runt är kanske bara bagateller i sammanhanget, eller till och med nödvändiga ingredienser i ett liv som ständigt kräver min närvaro, min nåbarhet. Men kroppen skakar ju, mitt psyke vacklar, anden håller andan! Nånting är definitivt fel stämt! Eller är det bara min tinnitus som spelar ett spratt, en reaktion på att min småstela lekamen ganska vårdslöst hänger och slänger på det guppande framtidshjulet?
Idag firar världen Global Community Engagement Day och Finland arrangerar samtidigt presidentval. Det är massornas dag, det stora sociala engagemangets dag, kollektivets jubileumssdag. Men kanske det också är en gränsdragningens dag? Och det behövs minsann just nu – en dag som fångar upp, som binder samman olika viljor och vedermödor, som fokuserar på en gemensam tillvaro och framtid. Mycket talar nämligen för att där självupptagna kroppar oemotsagda får verka blir det strul och strid. Blandar man lite psyke med i anrättningen kan soppan fortfarande koka över men kanske i något långsammare takt. Men det finns, tror jag, bara ett sätt att få ordning och reda, frid och fred på jorden och med sig själv. Vi måste inse att vi inte kan fixa det här enbart med våra kroppar och högpresterande hjärnor. Vi måste förstå med hela vår varelse att vi är kropp, själ och ande. Eller rättare sagt – och det tål att upprepas gång på gång – att vi i första hand är ande med en själ som snyggt och elegant kopplar till den maskformiga kroppen. Grunden är gudomlig hur bristfällig min kropp än är och hur själsligt fattig jag än känner mig.
Egoismen och narcissismen är, om inga radikala åtgärder vidtas, snabbt och nästan ohjälpligt inmurade i kroppen och närs av ett oavlåtligt ordflöde på andras bekostnad. Generositet, empati och viljan att göra andra väl tar däremot sats långt under huden, i bönen, i det privata samtalet med Gud, inte bara en eller par gånger per dag utan i en ständigt pågående inre dialog. Få lyckliga hör Guds röst med öronen men den som trodde att Gud bara nångång nu och då låter höra av sig från sitt gömställe mellan igenfrusna vintergator och gäckande svarta hål tror fel. Varken himlen eller Gud ska nämligen sökas i rymden utan, kanske paradoxalt nog, i kroppen, på och under huden. Där lever anden, det är där Gud är verksam och det är därifrån jag är sammanbunden med hela den lidande och katastrofbenägna mänskligheten. Och det är också nånstans där jag hittar mina skräddarsydda verktyg, de redskap jag blivit begåvad med och som bara jag kan – och ska! – använda. Igår, idag, i morgon. Allt tid och mitt i allt.
Foto: Bilderna är tagna i en sydeuropeisk stad.
