Nu ska jag skriva nånting om ingenting. De kan väl inte vara så svårt, ja, något mera okrävande kan jag knappast kläcka. Så jag inleder med några allmänna svepande formuleringar av gammalt beprövat märke och på det sättet invaggar läsaren i en veritabel trygghetskokong som samtidigt får fungera som ett slags intellektuell krockdyna, allt för att underlätta intagandet och smältandet av den bildningsfyllda kost, färdigttuggad och lättsmält, som bara en titelbefriad blåggmästare av undertecknads rang och renommé kan prestera. Ingenting är enklare än att skriva,  om inte allt, så dock något om ingenting.

För att ge sken av en viss belästhet börjar blåggaren sedan lusläsa ord- och andra liknande böcker. Och på netet, med prefixet inter– (som idag firar sin födelsedag!), hittar han då bland annat följande synonymer till ingenting som han efter en viss initial verbal upphetsning börjar peta i och smaka på: Inte något (nåja …), inget (blää!), intet (blääblää), plus minus noll (bra!), inte ett jota (jättebra!), inte ett dyft, inte ett piss, inte ett rött öre, inte ett knyst (YES!), noll (ok).

I det här läget gör blåggaren en strategiskt elegant manöver och tvärnitar. Eller rättare sagt kastar han sig in på ett svagt upplyst men dock markerat sidospår. Jota, vad sjutton betyder jota!? På Wikipedia insuper han att jota är nionde bokstaven i det grekiska alfabetet men också att det hade siffervärdet 10 i det joniska talbeteckningssystemet. Det snedsteget ska förstås med särskild iver noteras: Den nionde bokstaven i alfabetet är alltså egentligen den tionde. Fantastiskt intressant, det kunde faktiskt inte vara mera salivproducerande än så!

När detta intetsägande resonemang saligen avverkats börjar blåggaren sedan fundera på det finurliga slutet, knorren på svansen, punkten under utropstecknet. Och då går han förstås till Bibeln och läser i Matteus 5:18, det vill säga ur Bergspredikan: ”Sannerligen, innan himlen och jorden förgår skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett”. I den grekiska originaltexten översätts ’inte en enda bokstav’ med ’inte ett jota’ syftande på Yod – det hebreiska alfabetets minsta bokstav. Men eftersom blåggaren inte är teolog, och allra minst exeget, och inte riktigt förstår sig på finesserna i dessa translationer så svänger han i stället strålkastarljuset helt självklart upp mot himlen och konstaterar i stället nånting  som ju alla redan vet, nämligen att Gud av ingenting (ex Nihilo) skapade allt. Den repliken får sedan bli den sista spiken i den kista ur vilken vi alla, hoppeligen, tar de första steget in i evigheten.

Så vad har vi inte lärt oss av detta på allt sätt upplysande (se fotot ovan) men i sanning själlösa resonemang? Jo, att ingenting är allt och att allt därmed, helt logiskt, är ingenting. Kom inte sen och påstå att jag ingenting vet. Jag vet allt!

 

Foto: 700 kilometer väster om Nordafrika: soluppgång över Atlanten och Madeira.

 


Magnus Lindholm

Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.